Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Runebergs minne ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunnat tänka sig endast såsom någonting underbart och
gudomligt; med ett ord: att hon är ett yttrande af snillet/»
Dessa ord tillhöra E. 6. Geijer. Själf en af Gud
och naturen invigd skald, är han, såsom tillika tänkare
och vetenskapsman, i alla afseenden en kompetent
domare. Det här något ensidiga framhållandet af poesins
samband med det öfversinnliga förklaras däraf, att
framställningen gällde »inbillningsgåfvans fördelar för
människors moraliska uppfostran». Naturgrunden låg här
mera i fjärran. För öfrigt behöfver man icke läsa
årtalet under dessa rader (1810), för att igenkänna en
ung skald, som talar. Från hans högstämda uppfattning
af poesin är blott ett steg till den snilledyrkan, som så
lätt uppstår ur en idealisk världsåskådning. Författaren
reserverar sig däremot: han uppfattar snillet i »dess
högsta och strängaste bemärkelse». Men äfven i denna
begränsning åtskiljer han icke nog bestämdt mellan
reflexen och ljuskällan. I det att han uppfattar poesin i
dess höghet såsom en gudaingifvelse, en återspegling af
gudsbelätet i människan, förgäter han, att detta beläte,
i en fallen värld, är endast den alltid sköna, alltid
rörande, men dock alltid styckevis framträdande spillran
af ett brustet helt, som blott i en högre tillvaro finner
sin fulländning. Ar skaldekonsten en gudaingifvelse, så
upphör den icke därför att vara behäftad med mänsklig
brist, så är äfven den högst utkorade, ur helhetens
synpunkt, endast »stycken af en skald», såsom Geijer,
böjande sig för ett högre, yttrar om sig själf. Snillet
— detta sväfvande uttryck för en relativ ljusstyrka —
betingar så litet den enda »rena», långt mindre den enda
»heliga» förvaringsplatsen för mänsklighetens dyrbaraste
egendom, att denna lika väl kan förvaras hos den
okunnigaste, den minst med snille begåfvade, ja, att fastmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
