Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var samma unga flicka, som nyss visat så mycken
rådighet vid Andromedas bog och som stundom fick den
vederkvickelsen att smyga sig upp på däck för att där,
midt under störtsjöarna, fördjupa sig i en kär bok.
Hennes smärta, behagfulla gestalt var som byggd på
stålfjädrar. Ingen krängning, intet sluttande plan bragte
henne ur jämnvikten: hon tycktes skapad att gå i taket,
såsom en fluga. Och hon var öfverallt, där hon behöfdes
bäst — än hos herre, fru och barn, än hos de fotfallne
tjenarne, än med en bägare vin eller vatten, än med en
styrkande matbit, än med en handräckning, där ingen
annan förmådde det, än åter med ett muntrande ord, en
förhoppning om snart slut på vedermödorna. Tjenade
hon sina nödställda likar af ömhet, af deltagande, af ett
tjenstvilligt hjärtelag? Kanske, kanske icke.
Människohjärtat innesluter många fördolda djup. Var det deltagande;
så var det måhända blandadt med andra känslor. Det
smickrar ungdomens stolthet att ensam stå rak, där alla
andra stappla och falla. Det är också en öfverlägsenhet
att ensam förmå tänka och handla med hufvud, hand
och fot till sitt fria bruk, när alla öfriga ligga ofria,
bundna i vanmakt. Utred denna psykologiska gåta den
som förmår! Fullkomlig själfförsakelse är den högsta,
men också den sällsyntaste af alla dygder. Det finnes
blott Eny som kunnat det helt. »Jag såg lifvets träd,
och dess löf voro alla förvissnade, blott ett var grönt.»
Skymningen inbröt. Flickan trädde in i den öfra
kajutan, hvilken belystes endast af en dinglande taklampa,
och förnam genast en häftig ringning, som påkallade
hennes bistånd. Det var presidentskans ringklocka. Den
nådiga frun låg där hjälplös och gråtande, nervöst otålig
i den öfvergifna belägenhet, som för henne var så
ovanlig.
2. — Stjärn. kungab. II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
