Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
däruppe. Jag känner henne inom mig. Jag ser henne
lysa tvärtigenom stenmurarna. Hvad är hon? Och
hvem är jag?
När Hagar inkommit på denna tankegång, fick hennes
fantasi fria tyglar. Hon kände ingen tomhet, ingen
ensamhet mer. Hon var hemma i dessa gåtfulla rymder af
sökande utan mål och frågor utan svar. Om de gjorde
henne lycklig eller olycklig, visste hon icke. Måhända
stundom det ena, stundom det andra. Hennes själ var
en kameleont, som beständigt ombytte färg. Hon var
lika litet poetiskt som musikaliskt anlagd, och likväl
antogo hennes tankar en form af båda dessa besläktade
själsstämningar. Hon företog sig att sjunga. Om ej för
annat, så för att fördrifva tiden.
Jag vet ej hvem jag är
och vet ej hvart jag går,
vet ej hvad jag begär,
långt mindre hvad jag får.
Min stjärna, du det vet,
i himlens herrlighet,
du outsägliga,
oupphinneliga, tysta stjärna du!
Och i den djup’sta natt
och i den tyngsta nöd
så har jag dock en skatt,
så minns jag dock ett stöd.
Men du det ensam vet
i himlens herrlighet,
du outsägliga,
oupphinneliga, tysta stjärna du!
Hon tystnade, förvånad öfver den ovana, nya form,
som hennes tankar antagit. De efterlämnade en stämning,
som hon ej förr erfarit: icke tankar mer, icke ens dröm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
