- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 2. De tre /
63

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

mot sin lärares länstol, satte sig i denna ställning och
sade:

— Hvad tror ers vördighet om katolikernes lära,

att man skall säga allt för sin biktfader?

— Vår lutherska kyrka erkänner ej öronbikten som
ett sakrament; hon uppmanar de troende att bekänna
sina synder för Gud. Det är dock kristligt att ock för
sin skriftefader bekänna hvad där på samvetet är.

— Om ers vördighet inte ser hit, vill jag bekänna
en synd, som jag har på mitt samvete.

Johannes Matthiae tvekade. Han såg icke den
talande, men hennes röst förekom honom halft skrattande,
halft gråtande.

— Hvad än ett skriftebarn vill anförtro sin
själasörjare — sade han slutligen allvarsamt — skall det
förvaras i obrottslig tystnad under biktens insegel.

— Jag har gifvit ett löfte, fortfor Kristina med låg
röst, likasom hon fruktat, att pudeln på mattan kunde

förråda henne. — Det var på Rönö i Östergötland. Jag

var tio år, han fjorton. Vi lekte med skepp i bäcken
vid slottsvägen. Jag föll i bäcken, han drog mig därur
och bar mig, så våt jag var, uppför den höga trappan
till slottet. Han blef lika våt som jag själf. »Lofva
mig nu att blifva min fästemö», sade han, medan han
bar mig där upp. Jag lofvade ... hvad visste jag bättre?
Vi hade ju ofta lekt brud och brudgum ... »Men det
skall vara för alla tider», lade han till. Ja, sade jag,
för alla tider... »Och du skall aldrig i världen hålla
någon annan kär?» Nej, sade jag ...

Hon tystnade; det var mot hennes natur att bikta.
När skriftefadern ej svarade, fortfor hon:

— Sedan har han flera gånger ställt till mig samma
fråga. Jag har svarat ibland ja, ibland nej. Jag är så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:05:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/2/0069.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free