- Project Runeberg -  Stjärnornas kungabarn / Del 3. Makalös /
107

(1889) [MARC] Author: Zacharias Topelius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— Undskyll, vördige fader, jag har ej varit nog
lyckosam att hitta i denna skröpliga världen en kärlek
som lider allt och fördrager allt; men väl har jag mycket
omak med en kärlek som tror allt och hoppas allt. Jag
tänker vi skulle litet klippa den blinde gudens flaxande
vingar.

— Jag talar icke om köttsliga människors ostadiga
begärelser, rättade biskopen mildt.

— Nej, jag förstår. Men statt mig nu bi i afton,
vördige fader. Ty där ser jag en komma, som tror
allting och hoppas allting... med hvad skäl, lämnar jag

osagdt. Visst är, att han inte lider allting.

Det var pfalzgrefven Carl Gustaf, som inträdde i
en hofdräkt, hvilken tillika var krigarens. Ingen mörknad
blodfläck, intet stoftkorn från slagfältets sand fläckade
nu hans vackra gula kyller eller hans fina spetskrage.
Det långa svarta håret föll, omsorgsfullt benadt, öfver

hans breda skuldror, detta hår, hvaraf Kristina så nyss
sett ett prof. Den tunna mustaschen slingrade sig ormlik
kring den beslutsamma öfverläppen; växten hade blifvit
fylligare och antydde inga försakelser af en hopplös
kärlek. Hållningen var fortfarande obesvärad, såsom
det anstod en pröfvad krigare; men i blicken och kring
läpparna låg ett drag af spanande ovisshet, likasom
kände han sig mindre säker här än på de blodiga
slagfälten. Under ett undfallande yttre gömde sig det stolta
medvetandet af kraft inom denne man, hvilken kunde
böjä sig som en fjäder, men skulle resa sig, när hans

tid var kommen. Hvad var han nu? Ett lejon, som

gick med förbundna ögon.

Han kysste ceremoniöst drottningens hand och
af-bidade hennes tilltal. Grefve Magnus, som stod beredd
att uppfånga hvarje hviskning, iakttog, att hon bjöd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 17:30:41 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/topstjarn/3/0113.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free