Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - »Vid Gud och hans heliga evangelium . . .»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han tänkte på dessa fyra barn så intensivt och så länge, att
det blev svart för ögonen, och han såg, att det inte fanns
någon möjlighet för honom att försörja flera — ännu var
Tilda i sina bästa år, stark och kraftig.
Men han kunde inte släppa tanken på de fyra barnen.
— Vore bara den älsta pojken så stor, att han kunde
börja valla fåren vid herregården i sommar, mumlade han,
så bleve det åtminstone någon råd med hjälpdagsverkena,
men nu är ju den kutten inte mera än sex år, så man måste
väl dröja med att skicka honom dit ännu ett par år. Det är
ingen nytta med honom. Inte på minsta vis . . .
Erland Werner såg i tankarna ännu längre in i
framtiden, men allt tecknade sig mot en dyster bakgrund, och
han tyckte, att det under slika förhållanden inte vore skäl
i att gå och gifta sig. Han var för övrigt liksom litet
harhjärtad för fruntimmer, alltsedan han vid tidiga år höll
på att bli fast för Stat-Lasses dotter, fastän han svor sig fri
ty det passade inte så noga med tiden, som flickan velat
påstå . . . Det sades för resten, att hon inte hade varit
så noga, den sjanan . . .
— Nej, det duger inte, mumlade Erland; inte kan jag
försörja mer än fyra ungar på de här bitarna. Men är det
då nödvändigt att skaffa sig flera? Nej; och därför är det
nog bäst att låta vara med att gifta sig. Det är ju inte
mera än nätt och jämnt, att det nu går ihop.
Han steg upp betänksamt och klädde sig med omsorg.
Han gick ut till köksknuten ett tag och tittade på molnen,
som pilsnabbt jagade fram över månskivan. Men så
vände han tillbaka in till Tilda, slog sig ned vid köksbordet
och började sätta i sig potatis och sura lingon. Han tänkte
medan han åt, att den, som har potatis och lingon, har hela
livets nödtorvt, om man bara inte fått några ovanor.
Kanske skulle det räcka åt fem, sex ungar också, om man
noga utskiftade smulorna? Han sluppe ju betala lön för
hushållerska!
Tilda stod vid spiseln och slog med eldtången på
bränderna. Plötsligt vände hon sig om, och tonfallet var sorgset
och dovt.
— Du kan inte tro, så förskräckligt jolpärena
skämmes nere i källarn . . .
Erland Werner vart röd som blod i ansiktet.
— Det är alldeles, som det vore förgjort för en fattig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
