Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Utom lagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nere från dälden förmärktes några svaga
knäppningar, liksom efter en människa, som varsamt hafsade
fram över rishagen . . . Ånej, det var nog bara inbillning!
Man kunde säkert vara lika trygg som förr i tiden. Den
där nye tjänaren var nog inte värre än den förre, och i
denna förvissning mumlade gubben för sig själv:
— Men kära hjärtanes, ingen skulle väl förundra
sig över, om han sökte hålla sig framme. Det är hans göra
att hålla ordning i de här markerna. Gu’ hjälpe honom
dock, om han försöker med mig! Då osar det krut för
den rackarn!
Per Ers lyssnade igen:
— Åja, började han ånyo, när jag nu i så många
herrans år fått sitta i fred under granen här, så vill jag förstås
också i fortsättningen ha ro. Det är inte lönt, att någon,
vem det vara må, kommer och säger ifrån. Har inte
jag själv kanske hållit efter strykare, som gått och lurat
här ikring? Har jag inte varit likare än alla de stadda,
som gubben haft? Har jag inte både svurit och vittnat
åt honom. Men själv ser jag då inget ont i att gå ut
om morgnarna och lyssna. Det ligger i blodet. Jag kan
inte försaka vårmorgnarna, så länge jag förmår hasa
kroppen med mig.
Per Ers vek sakta undan en lös gren, som han brutit
av och ställt upp som skydd för sig, och spejade forskande
ut över bärgåsarna. Nej, det fanns ingenting att se; och
litet missmodig sjönk han dåsigt tillbaka i sin förra
ställning. Det knakade i stammen, och han undrade, om
granen, som uppehölls av sina halvmurknade grenar, hade
för avsikt att falla ned över honom. Men han flyttade sig
inte en tum. Det vore alldeles för stor möda, när han väl
en gång kommit till ro. Då var det mycket bättre att
låta världen ha sin gång.
— Den våren, när jag fick sälja för femti riksdaler,
mumlade Per Ers, då var det andra dagar än nu. Då
missunnade man inte den fattige att leva. Men nu vill
man ta ifrån honom allting. Nu unnas han ingen
framfärd i världen. För nöjen är man lika rädd som för pest
och hungersnöd. Men vänta mig, jag är seg som
gammalt sulläder.
Per Ers höll upp igen och lyssnade. Han tyckte sig
märka ett tungt, genomträngande väsande i luften . . .
Kom han nu måhända? Gubben genomlopps av en stilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
