Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sigurd Stark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Plötsligt röck han till och tog ett snedsteg, så att han
fick in vatten i stövelskaftet. Han drog omedvetet upp
hanen på helspänn . . . Han såg en karl gå och ströva i
vattnet — han skulle nog skrämma svanorna, den
sjutusan! och han såg ingen möjlighet att få tjuvstrykern i
land, utan att samtidigt sätta vingar på fåglarna . . . Han
gick där med ett långt ljuster och lurade, den kanaljen!
— Jaså-å, det är Sigurd!
Godsägaren vart så arg, att han nära nog flängt
bössan till ögat och skjutit på karlen, och han skrek till av
ilska så det ekade runt kring sjön . . . Svanorna höjde sig
på en gång, under det de läto höra sina sorgmodiga
klocktoner . . . klong . . . klong . . . klong . . .
— Gud, en sådan kanalje!
*
Sigurd stod med nedböjt huvud och mottog de hårda
ord och tillmälen, patronen i rikligaste mått utöste. Då
och då röck det till i honom, men han sade ej ett ord —
bara tog emot — och patronen talade, tills han blev
andfådd. När han slutat, skalv han af svallande vrede, ty
han hade eggat upp sig så våldsamt, att han nästan var
från sina sinnen. Sigurd stod och tummade på
huvudbonaden, den han som vanligt ödmjukt höll i handen.
— Men patron sa’ ju i fjol, mumlade han, att det var
stor skam, att jag mitt på ljusa dagen gjorde lagbrott, och
då tänkte jag: bara jag gör det nattetid, så ingen ser det,
har patron nog inte något emot det, för patron vill ju
förstås, att en fattig torpare ska leva . . . Den fattige måste
också vara till, patron, och när han inte får slå sig fram
efter förmåga, medan solen är uppe, får han väl göra det
i mörkret eller skumrasket, för se, leva måste han . . .
Godsägaren teg. Han hade ej ett ord att tillägga, och
hans vrede hade avdunstat. Långsamt slängde han
bössan på axeln och gick upp på land för att uppsöka sina båda
jaktkamrater.
Sigurd stod och tittade efter honom, tills han
försvunnit bakom videsnåren. Så började han ånyo med sitt
förvärv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
