Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Längtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det sades om honom, på den tiden han var dagsverkare vid
Lagerkulla och söp och gastade som en borstbindare, att
han varit till fasa och skräck för alla ordentliga människor.
Men så gifte han sig, och sedan blev han helt förvandlad.
Han blev en så duktig karl, att han framhölls som exempel.
Bertil-Erik däremot var liten och spinkig; inte på långt
när så manhaftig och stark som Simon, men i stället
uthållig och vig i arbetsväg, så han gick fram med sin ända lika
långt som kamraten. Men var det fråga om att freda sig
för påträngande människor eller lyfta undan något, som
var tungt, var det alltid Simon, som måste främst.
Bertil-Erik var hushållare åt sig och Simon, ty han
hade hemma en tid rett sig utan kvinna, fastän torpet
var ganska stort, och därför var han bäst skickad att
förestå det matlag, han och Simon bildade i bolagsskogen
i Ontario. Framme vid sågverket fingo alla sin utspisning
från bolagets stora köksanstalt, men i ödemarken fick
folket efter eget tycke hålla sig med allting, fastän inköpen,
bröd och konserver, gjordes från kompaniets magasiner.
Simon åt under tystnad, medan Bertil-Erik vid
flågbrandselden lät sin egen konservburk undergå samma
procedur som nyss kamratens. Det var något särskilt med
skogsarbetarna denna dag. De syntes båda två oroliga
och nedslagna. Simon satt och såg ned, liksom om han
fruktade att möta den andres blickar, och denne var också
skygg och bortkommen. När Bertil tinat upp de stelfrusna,
illaluktande köttslamsorna, klättrade han upp på stocken
bredvid kamraten. Där sutto de så en lång stund, sida
vid sida, utan att säga något. Simon tuggade ur munnen
och svalde gång på gång, liksom ämnade han tala, men så
ångrade han sig och bet åter betänksamt ett stycke av det
torra brödet och slafsade i sig några bitar av de talgiga
konserverna. Slutligen förmådde han likväl inte hålla
sig längre utan stoppade ned brödstycket i tröjfickan och
fördelade med avigsidan av handen flottet från läpparna
över hela ansiktet.
— Jag begriper inte, hur det är fatt med mig i dag, sade
han, men det går så förfärligt trögt att äta. Det vill
fastna i halsen, tycker jag. Gud vet, hur det är . . . Det
är något, som brinner inne i bröstet. Jag tvivlar på, att
jag kan trivas här i landet, änskönt jorden lämnas i våra
händer, stugan blir byggd, och man får folk och kreatur
att pyssla om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
