Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Längtan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Simon nickade bifallande.
— Jag tänkte nog det, fortfor Bertil-Erik, för man
glömmer sent, vad som en gång genomlevts. Varken
du eller jag, glömmer, att vi för tre, fyra år sedan hade de
där båda skogstorpen med en dagsverksgäld, som var
både tung och okristlig. Vi ha fötts i de där stugorna
i skogen; och vi ha lekt där på backarna i barndomen, när
inte svälten tvang oss att springa vildmarken runt för att
söka örter och bär till föda.
Du minns de gråa, halmtäckta lagårdshusen — det
var slagpiskad halm på taken, minns du? — och svalorna
byggde under takfoten. Senare, när vi tagit arv efter
fäderna, kommo bekymren och sorgerna, det enda, som
beskäres fattigt herregårdsfolk. Du minns, hur det hårda
tvånget kom oss att drömma om nya tider, som ännu inte
infunnit sig, och nya ägodelar . . .
Och så kom agenten. Vi följde honom hit, och nu gå
vi här och vänta, på att de fem järnhårda tjänståren skola
utlöpa, så att vi få våra ägoskiften av staten och bolaget.
Simon hade suttit tyst och låtit Bertil-Erik tala,
men nu, när denne givit luft åt sina känslor, började även
han märka, att det hos honom var något mera, som ville
fram. Han försökte med all makt att hålla tårarna
tillbaka, han bet ihop tänderna, så att det knakade i
käkbenen, men det ville inte lyckas.
— Jag svalt som en hund många gånger, minns jag,
tog han vid, och allt som oftast fick jag gå till
herregården med en kaka ugnstorkat bröd, ett kvarter mjölk och
ett par sillstjärtar i ränseln. Jag minns, hur jag många
gånger bittert grät under vägen till arbetet, för att jag
visste, att det i hemmet inte fanns något att äta . . . Det
var en tid så hemsk, att den aldrig går ur minnet. Men
lika fullt vaknar jag ännu mitt i nätterna med känsla av,
att jag drömt om den där usla torphålan, jag besatt på den
tiden. Jag kan inte hjälpa det, jag gör det ändock, fastän
jag av alla krafter arbetat på att komma ut ur eländet.
Jag tror, att — även om våra familjer komma hit — vi aldrig
kunna bli kvitt denna stingande orm . . .
Bertil-Erik tänkte på forna tider. Han visste, att
Simon — när de blevo uppsagda från torpen — varit den
ivrigaste att driva på om överresan, men att han nu
likväl tärdes av en brinnande längtan till de stenbundna
tegar, där han upp fötts, och där hans ungdomskraft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
