Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
Han rørte sig ikke på en lang stund. Så spurte
han:
«Hvor er de utsprungne trærne? Jeg ser dem
ikke.»
«De står jo på haugen. Dér.»
Han snudde hodet.
«Nå. Dér. Som sne,» sa han.
Litt efter reiste han sig og fikk pakken op under
armen.
«La hatten sitte, Alexander,» sa Tone. «Vi
kjenner jo hverandre.»
Han så på henne, så nært, så bunnløst et blikk.
«Jeg behøver ikke si det, fru Tone?»
«Nei. For jeg vet det,» svarte Tone. Et sekund
la hun hånden mot det korte, stri kinnskjegget
hans. «Og — nå skal jeg gå inn og ta dråper
selv.»
Da tok han efter hånden hennes, løftet den og la
øinene mot den. Straks efter stolpret han ned
trappen, gikk med små, sirlige skritt over plassens
hvite singel; svinget ned veien til grinden.
Endelig kom Grete. Endelig blev de ferdige
med middagen — endelig gikk Rasmus ut med
hundene.
«Grete,» sa Tone og drog henne med sig inn i
røkerummet. «Alexander har vært her. Han er
blitt dårlig igjen. Han kom for å si farvel.»
Grete Jensenius hadde strikketøiet mellem hen-
dene. De store fingrene fomlet bortover det, drog
TOER
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
