Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Mensch ist ein Mensch — fysisk sundhet fordum-
mer også mange mennesker, fru Torsen, det er også
et faktum.»
Tone tier; hun ser inn i den veldige, hvite røk-
massen der nede ved stranden. Da flammer bålet
op, plutselig — nede ved prammen bryter varmen
frem, stor og rødgyllen; høit oppe, alene, spiller og
lever en enkelt, lysende ildtunge.
«Ah!» Hun retter sig op, løfter armene litt, får
med ett tårer i øinene. Noget i henne selv frir
sig, befrir sig, blir ett med luen som stiger mot
den sitrende luften; og hun vender sig mot den
gamle mannen og smiler:
«Det er sant — vi syke blir anderledes — for vi
lever i minuttet, doktor Brun.»
Langsomt kommer resten av selskapet op gjen-
nem haven. Småguttene er blitt igjen; i snekken
manøvrerer de rundt flåten, berger sig unda heten
med hissige åretak, våger sig nærmere, står på tof-
tene og roper hurra — ildskjæret rødmer ansikter
og lyse busseruller. De voksne leirer sig på trap-
pen, her er utsynet fritt; bare Rasmus og Johanne
finner sig plass i halvskyggen bak løvet på veran-
daen.
Samtale kommer ikke igang; småord faller,
lange pauser følger dem, alles øine henger ved
bålet.
Rosmari Bjørnegård har tendt det; denne mek-
tige ildblomsten er hennes. Oppe i trappen, med
ryggen mot Elling Torsens kne, betrakter hun sitt
verk — de brune øinene speiler det, sinnet speiler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
