En flicka må vara ehuru dum hon vill, förstår hon sig dock merendels på små intriger i kärlek; vilket högädla fru prostinnan av egen erfarenhet måhända torde känna. - Rätt väl är nu ock sådant, ty det skulle i sanning medföra sina stora olägenheter för en älskare, som råkade ut för en så enfaldig flicka, att hon aldrig kunde hjälpa honom på väg att få säga en liten artighet, eller ens förstod att därtill lämna några tillfällen.
Sådane ungefär hade mina reflexioner varit fordom, då Anna Stina och jag likasom händelsevis träffades, antingen bakom halmstacken vid prostgården, eller sedan som hastigast i någon tyst gränd i W-köping, där vi i själva verket visserligen ej hade något att uträtta; men nu resonerade jag på helt annat sätt. Åsynen av herr Fnaskerdt hade hos mig väckt en högst pinsam känsla. Svartsjukan med allt sitt obehag inträngde i min själ - alla mina lyckliga föreställningar om framtida huslig sällhet, voro i ett ögonblick förstörda - min högsta jordiska glädje: den att veta en person finnas i världen som också älskade mig - så mången gång min tröst under bekymren - allt på en gång försvunnit.
(Flickor! Flickor! I som ären älskade av fula karlar; veten värdera dem och belönen deras trohet - den är gemenligen stor.)
Att jag i en så kritisk ställning, som den vari jag nu befann mig, ej kunde uppföra mig fullkomligen rätt, hoppas jag vara ursäkteligt. Det rättaste hade visserligen varit, att hälsa på herr Fnaskerdt och fråga huru han mådde, men det gjorde jag icke. Harmen att finna mig dupe gjorde mig alldeles mållös - utan att säga ett ord vände jag ryggen till honom, och begav mig på väg till gästgivaregården, nästan rusig av förtvivlan.
Som jag redan haft äran berätta, hade jag i min otålighet något överskridit nya skjutsförordningen, och därigenom hunnit åtminstone tre timmar förr till W-köping, än efter majorns uträkning. Klockan var ännu icke full middag, och efter befallning skulle jag endast ännu resa trenne mil, eller till Knotterhults gästgivaregård och där avvakta mitt herrskap. - Jag hade således haft ganska god tid att besöka mina gamla vänner i staden, men mitt lynne var icke nu stämt därtill, och jag begav mig därföre genast bort. --
Ingenting utom mig bidrog heller att göra mitt humör lättare: ett obehagligt väder, kall blåst och regndusk, gjorde det ännu tråkigare; den obekväma bondkärran skakade mig alldeles trött; den illa fastbundna kofferten skuffade beständigt emot mitt ena knä; vagnssmörja och tjära hade kommit på mina gula byxor, och att jag i min yra glömt mina handskar i W-köping, tappat bort en nyckel och under vägen avbrutit skaftet på min nya piska: förbättrade ingalunda mitt humör. - Mina betraktelser kunde därföre på intet vis vara trevliga; och som jag tagit för en regel att aldrig med vett och vilja vara ledsam i skrift, anser jag för bäst att förtiga de reflexioner jag nu gjorde över kvinnor med och utan uppfostran, och det så mycket hellre, som jag efteråt har all anledning att tro mina reflexioner i den vägen vara utnötta, utan att därföre vara varken kvicka eller riktiga; och då nu, som sagt är, troligen tillika skulle hända, att de vore både ledsamma och dumma, vilket ostridigt lättast händer, överhoppar jag dem alldeles; endast såsom ett resultat därav, torde jag böra nämna, huru jag med en sakta ed bedyrade, att, om jag någonsin mer skulle fria, det då platt inte skulle ske till en flicka som tjänat i någon stad.
Mot aftonen började mitt lynne jämte vädret att förbättras, regnet upphörde, och en den lugnaste afton följde på den stormiga dagen. Mina resonementer inom mig blevo mera lätta och lugna; visserligen framsmögo väl då och då halvbrutna suckar, och en liten böjelse att utgjuta tårar kände jag även i mina ögon; men jag var icke mera så ond som förut, endast sorgsen.
En liten flicka, som med brådska sprang framför min kärra för att hinna till närmaste grind, i hopp att få en slant, fäste min uppmärksamhet och roade mig. Jag körde sakta för att låta henne hinna före mig till grinden, det hon också riktigt gjort, om icke en pojke, utan aktning för könet, i detsamma kommit springande och knuffat flickan i diket, för att själv få öppna grinden för mig. - Att en sådan nidning ej kunde få ett öre, var ganska naturligt; tvärtom visade jag honom, till hans förargelse, att jag väl ägde löspenningar, men då han framräckte hatten, höll jag, i stället för att giva något, ett ganska strängt förmaningstal till honom, och frågade till råga därpå, om han kunde läsa; vilken fråga jag ganska riktigt gissat skulle misshaga honom på det högsta, också begav han sig därvid på flykten. - Flickan hade emellertid ej förlorat modet, utan begagnade sig av mitt uppehåll med pojken, och sprang en genväg över en bergskulle, för att möta mig vid slutet av gärdet, där också en grind var i min väg. - Röd och varm, med mössan i handen, för att icke tappa den, anlände hon ock riktigt före mig och stretade svårliga, för att få upp den tunga grinden. - Jag hade ej för mycket velat vara nog obarmhärtig och göra hennes hopp om intet; jag gav henne därföre en penning, men huru stor den var skäms jag nästan att berätta; i mina knappa omständigheter var den åtminstone för stor; men sanningen att säga, har jag sällan haft ett så redbart nöje för sex sk. Flickan neg så innerligt glad, och jag såg sedan på avstånd huru förnöjd hon hoppade, i det hon visade penningen för några andra barn. Denna lilla omständighet, ty flickan var vacker, stämde alldeles mitt lynne i en annan ton, och nästan med övertygelse intonerade jag i de första verserna med min skjutspojke, som sjöng:
Tro inte att jag gråter, Fast du en ann har kär. Jag vet en flicka såter, Som mycket bättre är. Hennes blå ögon i glans övervinna Alla de ljus som i julottan brinna &c.
Redan före kl. 6 anlände jag till Knotterhults gästgivaregård, och beställde där nattkvarter. Medan jag väntade på herrskapets ankomst, satte jag mig i hållstugan att studera i dagboken: där hade passerat kapitenerne Raffelli och Spelhusen från Stockholm till Ramlösa: Krigskommissarien Cadaver med friherinnan dito dito: Professorn och riddaren Lusen m.fl., allt bekanta folket - men som detta snart började bli ledsamt och aftonen var skön, tog jag min trekantiga hatt och vandrade utåt byn. - Då jag kommit till en torparestuga, där en liten pojke med ljusgult knollrigt hår stod i bara skjortan, en annan bakom knuten tittade på mina lysande lakejkläder, och ett mindre barn, en flicka lika lätt klädd som pojkarne, satt utmed stugdörrn på en sandhög, och plockade sand i skörtet av sitt lintyg, stannade jag och kände i fickan efter en liten arbogakringla, och räckte den på något avstånd åt barnet. - Flickan kom ock riktigt till mig, men släppte ej sin sand, utan minsta aning därom att upplyftandet av lintyget - som nästan var nog högt - kunde vara oanständigt. Vad heter du? frågade jag - Anna Tina, sade barnet. - Så oskyldig har ock min Anna Stina varit, tänkte jag. Ack! om hon komme emot mig lika förtroligt som denna lilla - en tår steg i mitt öga. -
Omkring kl. 9 anlände majorn, majorskan och ett par av fröknarna i stora resvagnen, med tretton askar i svart vaxduk på taket, samt tvenne kammarpigor efteråt i en kärra, fullpackad med knyten och lådor av alla slag. - Sedan herrskapet ätit och även jag fått min lilla andel av kall stek och kalla böcklingar emellan ett par stora brödstycken, samt en stor skiva lybsk medvurst ovanpå, - vagnen blivit igenläst och alla sakerna inburna, samt herrskapet intagit sina rum; inträdde även jag i den lilla skrubb som blivit mig anvist. - Som bekant är, befinnes ej särdeles många rum på Knotterhult, varföre fröknarna nödgats lämna sina pigor rum i samma kammare som de själva bebodde. - Händelsen gjorde, att mitt lilla rum var beläget just utmed denna jungfrubur. - Tyst och stilla avklädde jag mig, under åtankan på förlusten av min Anna Stina; men snart fick jag tillfälle till helt andra betraktelser. - Som väggen endast bestod av tunna bräden, hörde jag allt vad som gjordes och talades i rummet utmed, och lärde därav, att den finaste fröken är lika människa som en ann, och stundom kan vara nödsakad att uppföra sig alldeles som den allra obetydligaste och ringaste kammarpiga. För min livliga inbillning stod så tydligt huru allt gick till där inne och jag kan icke neka att detta var roligt nog; men innan kort började jag bli ond, ty samtalet fick en helt oväntad turnyr, sedan, efter vad jag kunde sluta, fröknarne behagat lägga sig. Högädla fru prostinnan kan omöjligen gissa, vilka ämnen då avhandlades; jag skäms nästan att säga, att jag icke ens, för anständighetens skull, skulle kunna ibland mina likar omröra samma ämnen, ännu mindre skriftligen till högädla frun röra därvid. Att jag knappt trodde mina öron, är naturligt; också begär jag icke att bliva trodd av alla, utan skall tvärtom anse var och en, som säger att jag bara vill smäda, lika god för det.
En liten stund låg jag tyst och avhörde dessa samtal, helt och hållit emot min vilja, ty lyssna har aldrig varit min sak - men då, som sagt är, det alldeles gick för långt, trodde jag mig böra underrätta vederbörande därom att jag hörde, och ropade med hög röst: Nådig' fröknarna täcks vara så goda och tala litet tystare, ty det hörs. - "Ack! har han hört oss!" ropade halvhögt den ena fröken, och därefter tystnade allt.
Tidigt följande morgonen var jag i ordning, bar ut koffertarne och reste. - Morgonstunden har alltid varit min käraste stund, då är jag så lätt och känslofull; troligen av den orsak, att jag aldrig äter någon frukost, vilket mål, i parentes sagt, för en skrivare är ett fördärv, och varigenom säkerligen ingen, att tala med Kellgren, äter sig opp till snille. - Må andra taga en halv stenborgare, en biffstek med potates, en kotlett med ägg, och ett halvt kvarter malaga: hellre hör jag då svalornas kvitter om sommaren, eller korparnas entoniga röst en molnfri höstmorgon; de äro för mig av mycket större värde. Nu satt en beskedlig gök och ropade sitt kuku! Min skjutsbonde tycktes, ehuru hungrig han såg ut, likväl icke vara lika road därav som jag, emedan han omöjligt ville hålla, för att låta mig höra på ropet. - Tycker du inte om att höra göken? frågade jag honom. - Hm! sade han, nog har jag hört den! det plär sitta ett par där hemma där jag bor, och skälla som ett par hundar emot varandra om morgnarna.
Denna liknelse tyckte jag utmärkte så liten känsla för gökens rop, att jag ej undrade på hans ovilja att därföre hålla stilla. Han torde väl hava känslor för någon annan fågel, tänkte jag, och lät honom köra. --
Sysselsatt med planer för min framtid, sedan jag efter övertygelse, att däri göra fullkomligen rätt, beslutit, att aldrig mer oroa mig över förlusten av min Anna Stina, fortsatte jag utan uppehåll min väg till Hälsingborg.
Vilken resande från norra orterna, första gången anländ till Hälsingborg, förtjuses ej av den sköna utsikten av sundet och danska vallen; nyheten av den föreställningen, att för ögat se ett främmande land, där ett annat folk, med andra lagar och seder vistas, har något så eget. Jag skulle gärna lämna en liten målning av hela belägenheten och mina känslor vid åsynen därav, om icke en känslosam resande i sin berömda bok sid. 2 yttrat sig: - "den 15 sept. lämnade jag alltså det kära fäderneslandet, utan minsta tanka, --- under farten över sundet, sågs en stor myckenhet skepp förbiseglande såsom en stor skog, eller liggande på dess redd, lik en på vattnet flytande stad, till dess de vid Kronoburg betalt den tull, som av ett enda rike pålägges alla nationer, och vari Svea rike icke kan deltaga för dess grundare stränder, som årligen mer och mer ifrån den stora sandåsen vid Hälsingborg, genom grus, tång (Zostera), och uppkastade havsväxter (Fuci) uppgrundas", - vilken målning jag hellre lånt, än jag velat lämna en sämre. Själva staden med sin kärna, eller det gamla vårdtornet, är även för väl känd genom M-ds Travels, att jag skulle behöva våga en beskrivning därav; jag uppehåller mig därföre hellre vid mina egna öden; ett ämne, som jag är övertygad ingen varken nu eller hädanefter lär befatta sig med, att måla bättre eller sämre.
Genast vid ankomsten till Skåne hade jag hos herrskapet förmärkt en påtaglig ovilja emot mig, i synnerhet hos fröknarna, vartill jag ej kunde utfundera någon orsak, då jag med yttersta beredvillighet sökte uppfylla alla mina skyldigheter; men småningom började jag ana att orsaken kom därifrån, att jag ej tegat och lyssnat på gästgivaregården, utan varit nog oförsiktig och yppat att jag hörde.
I en sådan ställning kunde jag naturligtvis icke vara nöjd med min tjänst, och som mitt år dessutom snart var slut, utan att jag emottagit någon ny städsel, beredde jag mig att flytta, och sade själv upp min tjänst, för att icke däri förekommas. Också var det, efter ordspråket, i grevens tid, ty kabalen i köket var stigen till sin höjd och jag skulle störtas. -
Berättelsen härom, även som en tämligen vidlyftig skildring av
brunnsdrickningen och nöjena vid Ramlösa, samt spektaklerna i
Hälsingborg, tillhopa närmare 80 ark, som jag vid lediga stunder
sammanskrivit; har jag, för den dryga postavgiftens skull, varit så
klok och kastat på brasan; ett sätt, som jag tillförne med stor förmån
nyttjat med mina skrifter, i synnerhet poetiska, likväl försiktigt och
ej i för stort parti varje gång, av fruktan för skorstenseld. -
Högädla fru prostinnan torde därför gunstbenäget förlåta, att här blir
en liten lakun, och att vissa oväntade figurer, dem jag i förra delen
omnämnt, komma att saknas; men jag försäkrar att förlusten är alldeles
ingen.
