Huruledes unga baron von Orten och jag anlände till Luntingelund, spisade vörtbröd och sötgröt, med mera tillhörande julen, torde såsom föga märkbart kunna förbigås. Att jag därvid uppförde mig så skickligt och artigt som stod i min förmåga, faller av sig själv, också täcktes fru friherrinnan därföre tämmeligen se igenom fingrarne med mitt ofrälsestånd, och bevisa mig både godhet och hövlighet. - En natt, i slutet av december månad, låg jag i min kammare utan att kunna sova. Jag tänkte då på Anna Stina Löfstedt, och det föreföll mig alldeles som jag varit orsaken till hennes påtagliga framtida olycka, därigenom att jag uppväckt första gnistan till kärlek i hennes bröst, och lärt henne, eller åtminstone tyckt om hennes små stulna möten; och detta låg tungt på mitt samvete. Jag steg opp ur min säng och gick till fönstret, för att fästa min uppmärksamhet på något annat föremål, i hopp, att därigenom glömma mitt bekymmer, och för att tillika litet svala mig, emedan pigan eldat den lilla kammaren som en badstuga. Månan lyste klart på det vidsträckta snöbetäckta gärdet, och den gamla konung Vitsärk Ragnarsons ättehög: de kala träden kastade långa skuggor utåt fältet, och nordanvinden vickade det höga, över snön kvarstående sjögräset nere i kärret: en räv sprang långs utåt gärdesgården och skrek med ett obehagligt ljud emot töväder - allt såg dystert och ödsligt ut. - Sedan jag en liten stund i bara linnet betraktat detta skådespel, och i synnerhet tänkt på vårt begär till odödlighet, föranledd därtill av Vitsärks ättehög, började det bli något kyligt om ryggen, och jag lade mig åter; men sömnen ville ej infinna sig, och Anna Stina framträdde åter för min inbillning.
Månan som lyste in på de gamla familjeporträtterna, som prydde mitt rum: Friherrinnan, lik en Cleopatra med klotrunda behag, gamla landshövdingen Lazarus von Orten med pipskägg, och i synnerhet upplyste nu levande baronen, föreställd i blå mantel samt med en låg trekantig hatt under vänstra armen; gav mig likväl ändå ämnen till betraktelser. - Stackars karl! sade jag, i det jag betraktade den nu levande herrn, som var avmålad i unga år, förmodligen såsom nygift, emedan han på porträttet föreställdes med en mysande min emot sin unga fru, - du tänker annat nu! Troligen gjorde han det också, ty nu var han i själva verket en gammal lomhörd from gubbe, nära sjuttie år, och friherrinnan en skarp fru, som vida sannolikare än fru Smolin, borde räkna sina anor ifrån fru Sokrates. - Med medlidande hade jag sett, huru ont han nu slet på sina gamla dar, och huru eftergivande han var utan klagan, ehuru då och då en halvbruten suck kunde förråda hans hemliga tankar; t.ex.: då han under julhelgen bad sin fru att få bli hemma, och att slippa resa till generalskan Hönshusen på Torrtorp, måste han, i tunna strumpor och skor följa med på kalaset, och hans enda vän, pipan, tordes han endast någon gång i mjugg njuta, emedan friherrinnan påstod, att den inficierade henne och hela hennes hus.
Stackars man! sade jag därföre med skäl, och du gamla! - sade jag, och knytte näven åt friherrinnans porträtt.
Av detta kan fru prostinnan någorlunda sluta till mina tankar om herrn och frun i huset, och med vilka personer jag genom von Ortens vänskapsband blivit bekant; han själv uppförde sig med den största förtrolighet emot mig; också gjorde jag, som sagt är, mitt yttersta bemödande att göra mig värdig därav, och att låta honom och alla främmande roa sig på min bekostnad, därigenom att jag lät nyttja mig än till utklädd käring och än till julbock.
Änteligen somnade jag, och vaknade ej förrän klockan 9 följande morgonen, då slädarne bjällrande framkördes, däri hela familjen, och jag med, skulle begiva oss till W-köping, för att bevista den pågående marknaden.
Vad jag skulle göra i en marknad utan penningar förefaller troligen obegripligt; jag var likväl icke så alldeles utan, ty min kontanta förmögenhet besteg sig nu till nära 50 r:dr b:ko, och varifrån jag bekommit den, vill jag berätta. Redan vid Akademien hade jag till kollegiipenningar och några andra små behov använt allt vad jag dit medfört, och berättade detta en dag för von Orten, såsom ett skäl varföre jag i början nekade att göra honom sällskap till Luntingelund. - Ja, kära bror, svarade han, jag är i samma fördömelse som du, och tänkte just proponera dig, att låna mig ditt namn i diskonten för 200 r:dr.: jag vill icke, fortfor han, själv gå in där som låntagare, för min fars skull, men som kautionist gör det ingenting; om du vill göra mig den tjänsten, skall jag låna dig 75 r:dr på två år, och du skall intet riskera det minsta, ty så snart tingena börja, får jag nog penningar att betala lånet med.
Detta både smickrade och gagnade mig, varföre jag icke heller drog det i betänkande, och att det lyckades var naturligt, ty kautionistens namn var väl känt.
Således försedd med penningar, anlände jag i det förnäma sällskapet till W-köping, och fick där jämte unga von Orten bebo ett av herrskapets vanliga marknadsrum. - Mina känslor vid återkomsten till denna stad, voro ganska egna. Försiktigtvis hade jag just icke berättat alla mina öden för von Orten, och både förtegat att jag varit betjänt och kypare; endast det som kunde lända mig till någon heder, såsom att min salig mormor varit en fröken Trullsenheim, och dylikt, hade jag omrört. - Jag fruktade därföre nu någon upptäckt av mina förra villkor, och detta bekymrade mig; likväl höll jag tämmeligen god min, i hopp, att i den krets jag nu levde, ingen av mina forna bekanta skulle igenkänna mig. - Första dagen vi vistades i staden var det assemblé på Rådstugan, och dit begåvo vi oss, von Orten och jag. Med nöje skulle jag om denna rolighet lämna en liten beskrivning, om icke den dråplige författaren till 2:dra delen av Uno von Trasenberg på ett så livligt sätt skildrat en dylik i O*, och därigenom uppriktigt sagt avskrämt mig ifrån att framkomma med några anmärkningar över dans och vals, och det så mycket mer, som mina skulle vara helt och hållet stridande emot hans; ty om jag minns rätt, fann Trasenberg allting ledsamt, då jag däremot var rätt road av att betrakta de dansande, i synnerhet sedan jag påfunnit, att sätta ett finger i vardera örat, så att jag icke hörde musiken, varigenom de på golvet mot varandra hoppande personerna föreföllo mig rätt komiska.
Spektakel var det även samma dag, och som detta var i samma hus, endast en trappa högre upp, eller på vinden, och von Orten, som även en liten stund besökt detta nöje, erbjöd mig sin kontramark, begav jag mig även dit. - En stor menighet i vargskinnspälsar trängde mig där på parterren, så att jag slutligen nödgades taga min plats bakom en skorstenspipa, och gick därigenom alldeles miste om det redbara nöjet att kunna se pjäsen, och att detta var en verklig förlust kan jag försäkra, ty Brodertvisten uppfördes, och någonting vackrare kan man väl svårligen i denna världen få se än slutet därav, då, i trots av inyrad snö, blommor strös på det smutsiga golvet emellan de två hatfulla bröderna, vilka ej heller kunna emotstå det rörande i denna scen.
På detta sätt börjades mina marknadsnöjen, men de varade icke
länge. Då jag andra dagen åtföljde friherrinnan emellan ståndraden på
stora torget, för att taga prov på allting och pruta på varorna, ankom
en sträv herre, vars befattning jag hade äran känna vara vicelänsman,
och visade mig ett bysättningsutslag, så framt jag ej genast kunde
betala mitt förfallna diskontolån. Nej tro mig jag det kan! svarade
jag, och då von Orten ej heller därtill hade någon utväg, nödgades jag
verkligen, för att ej blottställa honom, tills vidare låta inspärra
mig i ett slags arrest på slottet. Till min stora förundran träffade
jag där kantorn Torrstadius, sittande på vatten och bröd, likväl för
en helt olika affär, varom jag i en så rörande ton som ämnet kräver, i
nästa kapitel skall hava äran avgiva en kort berättelse.
