Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - FANNY CHURBERG - Vid konstens härdar i Düsseldorf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tillgångar, hon gav för den finska saken allt som hon kunde
ge, sina krafter, sin intelligens och sin förmögenhet.)’ — Men,
tillägger han kvickt: »hon kunde för fennoinanien göra allt
utom en sak, lära sig finska. Hon talade aldrig det språket
som en inföding, det lät kallt, tvunget och fattigt i hennes mun».
I ett brev, som utgör det sista i den bevarade
brevväxlingen mellan Fanny och hennes väninna Hanna,
framträder ock hennes passionerade finskhetsiver. Brevets
innehåll är huvudsakligast spräkpolitik och rör sig om det arbete
Fanny Churbergs bror, fil. mag. Valdemar Churberg, utfört
till fromma för den finska litteraturen. I likhet med systern
var han en lidelsefull finskhetsivrare och försökte genom sitt
litterära arbete och särskilt genom sina översättningar från
andra språk till finskan främja den finska kulturen. Hanna
Heikel, som i frågan 0111 de finska strävandena intog en annan
ställning än syskonen Churberg, hade i ett brev till Fanny
gjort en »fråga 0111 denna litteraturs behövlighet» och far i
ett brev, skrivet d. 1 mars 1875 svaret, att denna fråga låter
helt »svecomansk». Därefter följer i brevet ett häftigt utfall
mot de s. k. »svecomanerna» och anförs flere uttalanden av
det finska folket 0111 huru efterlängtad denna litteratur var
och om de finska bildningssträvandena över huvudtaget. —
Sådana meningsutbyten i språkfrågor med häftiga anklagelser
och utfall voro vid denna tid mycket vanliga och kunde
mången gång framkalla missämja och till och med fiendskap mellan
vänner. Det torde dock icke denna gång blivit fallet, den
gamla vänskapen levde kvar.
Efter kriget hade Diisseldorf begynt leva upp igen. De
unga nordiska konstnärerna infunno sig ånyo och började
eller fortsatte sina av krigstiden avbrutna studier, och
liksom förut funno de livet där angenämt med gott kamratskap
och glad samvaro i föreningen Malkasten, där de åter deltogo
i stilfulla karnevaler, historiska fester och muntra upptåg.
Men vid mitten av 1870-talet hade flere av dem börjat
finna de gamla ateljétraditionerna otillfredsställande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
