Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND
sand. Den bestod nästan inte av annat än skal av musslor
och snäckor, som hade blivit malda till finaste mjöl på
havets stora kvarn, och den lyftes upp med vinden och
började yra omkring. Sedan var det, som om vinden inte kunde
lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt, sedan skogen inte
mer höll kvar fuktigheten, och det rycktes bort av blåsten
utan minsta svårighet. På så sätt kom allt mer och mer
sand upp i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade
omkring en stund och föll ner igen i hårda, vita drivor,
ungefär som yrsnö.
När bönderna i Bredane såg den där leken första gången,
tänkte de intet ont om den. Men nästa vår märkte de, att
åkrarna, som låg närmast havet, var nersandade.
Det var bara ett tunt sandlager, och det tycktes inte vara
till stort men för växtligheten. Men hela den sommaren blev
ofantligt torr och blåsig. Säden kunde inte växa, den
vissnade bort, krympte ihop till ingenting. Under den låg
matjorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten upp hela
skyar av den och förde bort dem. Men under det tunna
jordlagret återigen låg den lätta sjösanden, finmalen som
mjöl och redo att dansa om med vinden. Det gick så, att
när sommaren var slut, hade stormen hela stora fält att leka
med. Uppe i byn Bredane satt bönderna och såg hur den
lyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot skyn, valsade runt
med dem och kastade ner dem i drivor och småkullar, som
den nästa dag flyttade och omformade.
År efter år sandade vinden ner allt flera fält, och
bönderna fick allt mindre jord att odla. De förde nog kamp
mot sanden, reste stängsel och grävde diken, men ingenting
tycktes hjälpa. Om de plöjde och harvade, var det, som
om de hjälpte vinden att riva upp sanden, och om de lät
jorden ligga i fred, blev den snart så översandad, att inte
ett grönt strå kunde sticka upp.
Det var inte nog med att flygsanden förstörde åkrarna.
Det var ingen ände på den otrevnad den medförde. Den
låg i drivor på dörrtröskeln, när man om mornarna öppnade
stugdörren, den piskade en i ansiktet, när man gick ute, den
rusade ner genom skorstenen och blandade sig i maten, och
27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
