Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - En historia från Halland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HISTORIA FRÄN HALLAND
Men om ett par dagar blev Sigurd återigen orolig.
Modern hade talat om hur mycket präktigt fiolspel hon
hade hört i sin ungdom, och då hade Jan tagit fram en fiol
och börjat spela. Först hade han spelat trögt och osäkert,
som om han inte skulle vara mycket hemma i konsten, men
med ens kastade han huvudet tillbaka, ögonen började
glänsa, och stråken for med fart och kraft över strängarna.
Det visade sig, att han var en mästerspelman. När han kom
rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla sig stilla, utan
började dansa. Sigurd däremot satt orörlig och bara
lyssnade. Han hade knappt hört någon god spelman förut, och
han blev så glad åt musiken, att han bara ville hålla sig
stilla och suga in tonerna i öronen. Men medan han satt
och lyddes som bäst, hände honom något besynnerligt. Det
var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar och störde
honom i njutningen. Han såg för sig ett sådant där tattarfölje,
som brukade dra fram genom landet. Det kom inkörande på
deras gård: ett par stora vagnar, som bara tycktes vara
lastade med trasbylten och som drogs av eländiga, utsvultna
hästar. Med vagnarna följde långa, magra karlar med
ansikten fulla av skråmor och ärr, fula, gulhyade kvinnor och
en oändlighet av svartögda ungar, som sprang omkring
överallt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade inte varit
hemma, när de kom, och modern hade de skrämt och tvungit
att ge dem allt, vad de begärde. Hon hade måst ge dem
mat, brännvin, hö, ull och kläder, så att när de äntligen drog
sin väg, hade huset varit som utplundrat. Och allt detta
kom han ihåg nu, då Jan spelade. Han sökte komma ifrån
det, men det var något i spelet, som påminde honom om
de gälla, skrikiga skojarrösterna.
Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i storstugan,
där modern satt och spann.
—• Nu ska jag säga dig, att Jan ändå är en tattare, sa
han.
Modern lutade sig litet framåt, men hon upphörde inte
att spinna.
— Nej, vad du säger! svarade hon. Det var en märklig
31
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
