Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Gammal fäbodsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
åt dig att vara lämnad kvar i skogen, sen det mesta av det
andra fäbodstället, både folk och redskap, har flyttat ner
till bygden.
Grytan lät inte alls tala med sig. Den gick på och
sorlade ettrigt och argt, och med ens kom fäbodjäntan på den
tanken, att den var lik gammalmora hemma vid gården, som
jämt gick och varnade och rättade och förargade sig över
att ingen frågade efter vad hon sade.
Hon brast i skratt på nytt.
— Du får väl ändå ge mig rätt i att det inte var annat
att göra, när bjällerkoa inte hade burit och en kunde vänta’na
i var stund, sa hon. Men nu är det ju överståndet, och bara
kalven blir så pass, att den kan stå på sina ben, så ska vi
ge oss av.
Men grytan kom inte i bättre humör fördenskull. Den
höll på och gnällde om de långa, mörka kvällarna, om det
evinnerliga regnandet, om höstblöta stigar och om kor, som
villade bort sig i dimman eller sjönk i kärren.
— Jag tycker inte, att ni borde vara så missbelåten, sa
jäntan till sist och var nu så inne i detta, att det var den
gamla matmodern, som hon talade till, att hon inte längre
duade grytan. Ni vet nog, att jag inte var så värst glad åt
att stanna ensam i skogen, och ni vet också för vems skull
det är, som jag försöker visa er, att ni kan lita mer på mig
än på det andra tjänstfolket.
Men från grytan kom bara dån och oväsen.
— Nu har hon gått igenom allt det andra, sa
fäbodjäntan, nu talar hon om trollena. Det kan jag höra på
låten.
Jäntan hade ju hört, hon som andra, att trollen brukade
passa på att flytta in i fäbodstugorna, så snart som folket
hade rymt ut dem om hösten. Det var ju inte att undra på.
Där hade de det bättre på alla sätt än i stenrös och
rishögar, där de annars brukade hålla till. Men hon hade ingen
rätt ängslan för trollen. De fick väl ha så mycket vett, att
de höll sig borta, så länge som människor och boskap ännu
fanns kvar på fäbodvallen.
Men grytan gav sig inte. Det var sannerligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
