Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Gammal fäbodsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där hemma på gården hade alltid tjänstefolket svårt att
hålla sig allvarsamma, när gammalmora talade om trollen,
som ville steka henne. Men nu, när fäbodjäntan stod i
ensamheten och tänkte på äventyret, gick det en rysning genom
henne.
— Gud tröste oss! sa hon till grytan. Jag tror, att ni står
och skrämmer opp mig.
Hon spratt till i detsamma som fisk i sjö, för hon hörde
steg utanför på fäbodtunet.
Det fanns inte en människa i skogen mer än hon och
vallpojken, och han var långt borta. Nu var det väl ändå
ett troll, som kom.
Men ett troll var det inte, som ryckte upp dörren och klev
över tröskeln, utan nog var det en människa, om nu dettas
skulle vara bättre. Det var en stor, lång karl med orett hår
och vilt skägg. Inte ett vävt stycke tyg hade han på sig,
utan skogen hade släppt till hela utstyrseln. Björnen hade
gett honom jackan, älgen hosorna, ekorren luvan och
björken näversockorna.
Han hade ett långt spjut i handen, och det släpade han
med sig in i stugan. Inte färre än tre knivar satt instuckna
i björnpälsen.
Flickan såg strax, att detta var en av de illgärningsmän,
som levde fridlösa i skogen. Någon farligare kunde hon
inte ha råkat ut för. Detta var annat slag än den där
Trillibacken, som hade velat äta upp gammalmora.
Där stod hon i den trånga boden, som bara hade en enda
liten glugg och inte mer än en enda dörr, och kunde inte
komma undan. Tankarna flög hit och dit, och det föll henne
in, att rövarn kanske hade lust, han som trollen, att bo
under tak om vintern och att han hade kommit dit för att
se efter om fäboden var utrymd. Men han kunde nog också
ha ett farligare ärende. Det enda, som jäntan hade klart
för sig, var, att hon inte fick ropa eller be om förbarmande
eller visa sig rädd, för då blev sådant där folk rent
oregerliga.
Hon böjde sig därför över osten och arbetade av alla
krafter som förut utan att se upp. Men hon hörde hur karlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
