Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Gammal fäbodsägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GAMMAL FÄBODSÄGEN
— Minns du vad jag nyss sa? frågade Egil. Nu tror
jag, att det har gått så för dig som för vargarna. Du har
inte gett akt på det, som var sänt dig till varning. Du har
varit för säker. Du har fallit i bakhållet.
Han skyndade nu framåt så fort, att hon knappt kunde
följa, och förklarade inte sina ord något vidare. Hon
förstod inte vad han var rädd för, men ångestens smitta spred
sig också till henne, medan hon ansträngde sig för att följa
honom.
Äntligen var de då så långt komna, att de såg
fäbodvallen. De små stugorna låg där på samma sätt, som hon
hade lämnat dem förra hösten, och intet ont tycktes ha
kommit vid dem. Boskapen och folket höll just på att i god
ordning tåga uppför fäbodgatan in på tunet.
Nu märkte både mannen och hustrun på en gång något
underligt. När korna kom in på gräsbacken mellan husen,
började de stångas, inte på lek, utan vilt och ilsket, som
om de ville döda varandra. De for samman i en enda röra,
kämpade mot varandra och knuffade omkull varandra i
full galenskap.
— Vad är det åt korna? skrek Ragnhild, men Egil
svarade inte. Han storsprang uppför fäbodgatan och for in i
högen.
— Bara bort härifrån med dem! Kör ner dem i skogen
igen! skrek han till folket, och med ursinniga rapp fick han
äntligen skaran åtskild och bortdriven. Så snart som de var
utom fäbodtunet, lugnade de sig och gick stilla som vanligt
neråt gatan.
När boskapen var bortdriven, gick Egil upp mot
fäbodstugan, öppnade dörren, men steg inte över tröskeln. Om
ett ögonblick kom han tillbaka till Ragnhild och var då
mycket blek.
Ragnhild hade också hunnit upp till tunet. Hon hade
sjunkit ner på en sten, liksom orkade hon inte gå längre.
— Säg Egil, vad är det för en stank, som jag känner
här oppe? frågade hon. Så brukar det väl aldrig lukta i
skogen.
Han tordes inte svara, men hon frågade strax därpå:
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
