Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vattnet i Kyrkviken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VATTNET I K YRKVIKEN
vänaste skepnad ända ner till höften, där fiskstjärten tog
vid, hade summit i hela stim omkring hans båt, när han låg
stilla och metade i vackra sommarkvällar, och hade satt den
ena fisken efter den andra på kroken åt honom. Och
likaledes hade han fått hjälp av dem om höstarna i storm och
oväder, när hans garn hade råkat i oreda.
JNär prosten hörde denna berättelse av Gilles egen mun,
hade den inte upprört honom så som nu, då han tänkte på
den. Medan Gille talade, hade prosten tydligt sett för sig de
ljuvliga små Värmlandssjöarna med badstränder och
fisk-grund, där han hade haft sina gladaste stunder som pojke.
Han tyckte, att vattnet blänkte och speglade, han hade fått
det ända in i kammarn till sig, det svallade milt och
smekande runtomkring honom. Han hade känt det så, som om
Gille och hans troll och fisket och det lätta livet ute på
sjön hörde ihop; han hade inte kunnat se något anstöt ligt
i det. Han hade varit som insövd av vågskvalp. Inte heller
hade han säkert vetat om Gille menade allvar eller om han
nästa minut skulle säga, att han bara hade skämtat. Därför
hade prosten yttrat helt saktmodigt, att det kunde vara farligt
nog att ta emot hjälp av sådana, som inte hör vår värld
till.
Gille hade svarat som förut, att det ingen fara fanns för
honom, så länge som han inte förolämpade vattenfolket
genom att dricka vatten ur den sjön, där han fiskade, för då
skulle han förstås råka i deras våld. Som det nu var, nade
han inte annat än hjälp och nytta av dem.
För att bevisa detta berättade han för prosten en historia
från sitt bröllop.
När Gille skulle stå brudgum, hade det varit nära, att han
inte hade kunnat infinna sig i tid vid bröllopsgården. Han
hade fått löfte att låna en häst från en av grannarna, men
samma dag hade hästen blivit sjuk, och Gille hade stått där
rätt rådlös. Då hade han plötsligen fått syn på en häst, som
gick och betade på en strandäng. Det var ett grant djur,
vit-grått och apelkastat, manen så lång, att den nådde
marken, så snart som hästen sänkte huvudet, och svansen tjock
som en rågkärve. Gille hade aldrig sett den hästen förut och
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
