Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Vägen mellan himmel och jord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD
Än en gång var han färdig att rusa ur sängen för att
visa ut den främmande, men han blev så slagen av
förvåning, att han blev sittande stilla. Han såg nämligen inte
alls till den, som hade kommit in i rummet. Dörren stod
uppkastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa rum
ända till de motliggande fönstren, och ljust tillräckligt var
det, men han såg inte ens så mycket som skymten av en
människa.
Men att någon var inne i hans rum, det var i alla fall
tydligt. Han hade hört stegen, ända tills de stannade
innanför tröskeln. Nu hörde han hur den främmande slog
klackarna samman, skyld rade så, att det klirrade i värjan och
rasslade i gehänget, och besvarade hans wer-da-rop med ett:
— Det är döden, överste.
Det var en förunderlig stämma, som hade talat. Inte alls
mänsklig, men ändå varken hemsk eller skrämmande. Det
tycktes översten, att orden kunde ha kommit från en orgel
eller något annat stort instrument. De klingade allvarliga
och stränga, men med ett så stort välljud, att en längtan
tändes i hans själ att snart föras över till det land, varifrån
dessa toner stammade.
— Gör då slut på en gång! utropade översten och slet
upp skjortan, som om han väntade sig ett värj styng rätt
igenom hjärtat.
Men den främmande hörsammade inte uppmaningen.
— Kommer igen före nästa midnatt, överste, hördes
rösten.
Därpå slogs klackarna samman, värjan skyldrade med
ett starkt klirrande, och så gjordes helt om. De tunga stegen
avlägsnade sig, dörren slog igen, regeln smällde till av sig
själv, och allt var sig likt som förut.
Översten hade i sin bestörtning sjunkit ner på
örngottskudden. Han låg stilla och lyssnade efter de tunga stegen,
följde dem nerför trappan, över den nedre förstun och ut
genom förstudörren.
I det ögonblick, då den främmande måste lämna huset
och träda ut på gårdsplanen, där det var så mycket ljusare
än inne i rummet, rusade översten ur sängen och skyndade
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
