Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Anders Fryxell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANDERS FRYXELL
nöjde sig med att gå på andras stigar, utan ville göra
bekantskap med historiens gestalter på egen hand.
Men det var ingen så lätt sak att råka dem, dessa döda,
och utforska deras tankar och gärningar. Det var att leta
reda på deras gamla brev och handlingar i slottsarkiven,
läsa gulnade handskrifter, se igenom de höga herrarnas
rådslag och tal, söka upp dem i tavelgallerierna, forska bland
mynt och medaljer, fara till fjärran land och ta i
betraktande slagfält, där svenska fanor hade svajat, lyssna till
utländska mäns skildringar och till sist ur allt detta få fram
bilden av de hädangångna och deras tid.
Men ändå hade del efter del blivit skriven. Ett långt liv
hade han fått ägna åt verket, sina krafter hade han fått
behålla långt över det vanliga måttet. Färdig hade han ändå
inte blivit, men en god grund var lagd, och andra skulle
arbeta vidare. Hans verk var inte fulländat, men menige
man i Sverige ägde dock en bok om fosterlandet, som de
kunde läsa.
Han tystnade, men den unge prästen fortsatte samtalet.
—• Om den unge mannen, som började skriva en kort
historia, hade vetat vad den skulle komma att kosta honom
av år och mödor, hade han kanske aldrig börjat den?
— Kanske han inte hade vågat, svarade den gamle.
— Jag kommer tillbaka till diktens ord om
ungdomsdrömmarna, som måste krossas, fortfor prästen. Om
professorn hade vetat hur många ungdomsdrömmar boken skulle
krossa, hade den kanske inte blivit påbörjad. Jag vet, att
professorn i sina unga år tänkte på att bli diktare.
Professorn hade redan fått ett litet sångspel. Värmlandsflickan,
där Värmlandsvisan står, införd i en tidskrift. Om professorn
hade vetat strax i början, att historien skulle göra slut på allt
versskrivande...
— Ett lätt offer, genmälde den gamle mannen med ett
gott leende, ett lätt offer.
— Det var ändå en ungdomsdröm, som måste offras, och
det var inte den enda. Är det inte sant, att professorn gärna
såg gäster i sitt hus och gärna deltog i oskyldiga och
upplivande sällskapsnöjen? Men också detta måste offras.
175
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
