Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första samlingen - Tavaststjernas sista sommar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR
Klandret nedslog honom inte det minsta. Vi fann honom
mycket olik andra skriftställare, oss själva inte undantagna.
Det var inte förrän långt efteråt, som jag förstod varför
han hade varit så glad den där dagen. Vi, som ingenting
visste, vi hade heller inte hört, att han på vintern och våren
hade varit nedstämd och sjuk, så sjuk, att ingen i hans
omgivning hade trott, att han skulle kunna skriva mer. Då
hade han av en vän blivit bjuden på en resa till Norge. Han
hade varit lycklig och glad under färden, arbetat oerhört,
bättre än någonsin förr, men troligen hade han överansträngt
sig. I Visby hade han åter blivit förbjuden att arbeta, och
hittills hade han gått där och burit tyst på den tanken, att
han inte mer var någon författare. När han talade om sin
stora bok, hade det väl varit, för att vi skulle veta vad han
hade ämnat och velat, eller kanske hade han endast gjort ett
försök att föra drift med sig själv.
Om man nu tänker sig, att en sångare har varit utan röst
en tid för sjukdoms skull och så en morgon står upp och
slår en drill helt oförvarandes och märker, att rösten har
kommit igen eller åtminstone är på väg att komma igen, så
är det ju lätt att förstå, att detta betyder så oändligt mycket
för honom, att han inte fäster sig vid om han har legat av
sig litet i själva sångkonsten. Och så var det väl också med
Tavaststjerna. Han kunde inte fästa sig vid våra små, futtiga
anmärkningar inför detta stora, att han åter kunde forma
sitt språk, smida ut det till meter och rim, inför detta, att
han åter kände sig som diktare.
Nästa dag talade han om för oss, att han hade arbetat
till fyra på morgonen och att poemet var färdigt. Han
visade oss, att han hade försökt ändra ett par ställen, som
vi hade funnit otydliga. Vi kunde omöjligt finna, att de
hade blivit klarare. Vi gjorde vad vi kunde, för att han
skulle förstå vår mening, men han kunde inte se vad som
fattades. Det var ingenting att göra vid saken. Vi märkte,
att han var ur stånd att avhjälpa felen. Det var första gången
vi upptäckte, att det fanns något bristfälligt i begåvningen.
Det hade uppstått en skada på maskineriet i hjärnan, det
kunde vi förstå, fast vi inte visste hur den hade uppkommit.
187
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
