Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Magister Frykstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
där hade min faster varit med om många stora
tillställningar.
Nej, hon hade inte sett honom i hans hem. Han hade ju
varit mycket äldre än hon. Men hon hade råkat honom ett
par gånger i Karlstad, sedan hon hade blivit gift.
— Då var han kanske redan förfallen? inföll jag.
— Kalle Frykstedt! utropade prostinnan med ett skarpt
tonfall. Och hon såg på mig undrande, som om hon inte alls
förstod vad jag menade.
Det förhöll sig så med min faster, att hon hade fått gå
igenom världen med sin egen trollkrets omkring sig. Vacker
och intagande och rikt begåvad, som hon hade varit och
alltjämt var, hade alla, som hon hade råkat, velat visa henne
sina bästa sidor, och till tack var hon dem trogen och såg
dem för sig ädla och goda och snillrika för beständigt. Hon
var alls inte något oerfaret barn, hon visste hur tarvligt och
dåraktigt människor vanligen betedde sig, men hon höll den
kunskapen stolt åt sidan, och detsamma fordrade hon av
alla, som kom i hennes närhet.
Hon satt tyst en stund med stickningen vilande i sitt knä.
Men snart såg hon upp med ett fint småleende.
— Vänta nu, så ska du få höra hurudan Kalle Frykstedt
var, sade hon, och jag förstod, att nu ville hon visa mig hur
felaktigt jag hade skildrat mina värmlänningar.
— Det var på den tiden, då jag var nygift, började hon,
och nu visste jag, att jag skulle få höra något riktigt vackert.
Min faster hade inga älskligare historier än de, som rörde
sig om den tiden, när hennes man som ung magister var
anställd vid gosskolan i Åmål och de hade så förunderligt
litet att leva av. Jag glömmer aldrig en historia om en
packlår, som blev hennes första förmakssoffa. Hon kunde
berätta så vackert och lustigt om den packlåren, att jag
sedan aldrig såg en större trälåda, utan att jag kände mig
både rörd och skrattlysten.
Nu talade hon om, att när hon hade varit gift ett år,
hade hennes man beslutat sig för att avlägga prästexamen.
Han hade redan tagit magistergraden i Uppsala, men det var
214
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
