Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Solförmörkelsedagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
tretår, och de talade om allt möjligt, bland annat också
om det, att de inte visste varför Beda hade ställt till det
här kalaset. Under tiden gick solförmörkelsen sin gilla
gång, men de tänkte inte så värst mycket på den. Det var
bara en stund, när den stod på sin höjdpunkt, när himlen
blev svartgrå och allt i naturen tycktes ha fått ett blygrått
överdrag och det kom farande en tjutande vind, som hade
ett ljud med sig av domsbasun och ytterstadagsjämmer,
det var bara då, som de kände sig kusliga, men de tog sig
då en ny kopp kaffe, och så gick det över.
När alltsammans var förbi och solen hade bestått striden
och satt på himlen så blänkande glad, att de tyckte, att
hon inte hade haft sådan makt och glans på hela året, då
fick de se den gamla Beda gå bort till fönstret och ställa
sig där med knäppta händer. Hon såg ner över den solbelysta
bergssluttningen, och så började hon sjunga:
Din klara sol går åter opp,
jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp
jag höjer glädjens ljud.
Hon stod där tunn och genomskinlig i fönstret, men
medan hon sjöng, lekte solstrålarna omkring henne, liksom
ville de ge henne med av sitt liv och sin färg och sin kraft.
När hon hade slutat psalmversen, såg hon på de andra
och sade liksom urskuldande:
— Se, jag har ingen bättre vän än sola, och därför ville
jag ställa te det här kalaset på solförmörkelsedan. Jag tyckte
vi skulle vara tesammans och ta emot’na, när ho kom fram
ur sitt mörker.
Nu förstod allesammans vad den gamla menade. De blev
rörda och började tala väl om solen. De sade om henne, att
hon var lika god mot både rik och fattig. När hon kom in
i stugan om vintern, var hon likaså skön som en eldbrasa,
och bara hon sken, så var det roligt att leva, vad en än
kunde ha för sorger att bära på.
258
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
