Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Luciadagens legend
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
mjöl. Hjälp hade kommit i yttersta stund liksom genom
ett under.
Inte långt från herr Kolbjörns kyrka, på ett näs, som
sköt vasst ut i sjön och kallades Saxudden, hade sedan
långliga tider legat en gammal bondgård. Den var nu
nerbränd och utplundrad, men ägaren, som var en sjuttioåring,
hade sådan kärlek för gården, att han inte kunde förmå sig
att lämna den. Hos honom hade stannat hans gamla hustru,
en liten sonson och en sondotter. Dessa hade en tid
uppehållit livet med fiske, men stormen hade en natt förstört
deras don, och sedan dess satt de bland spillrorna och
väntade på hungersdöden. Medan de så bidade, kom bonden
att tänka på sin hund, som låg ibland dem, tåligt
försmäktande. Han rev till sig en påk, och med sina sista krafter
slog han hunden för att driva bort honom, ty han ville
inte, att djuret skulle dö för vad som inte angick det. Men
vid slaget tjöt hunden högt och sprang undan. Hela natten
strök han under ihärdigt tjut runtom gården. Och han
hördes långt ut på sjön, och innan ännu dagen var ljus, rodde
fru Lucia, som vägletts av skallet, in mot land med
räddning och hjälp.
Ännu längre bort låg ett litet muromgivet hus, där några
heliga kvinnor bodde, som hade lovat Gud att aldrig lämna
det. För dessa fromma systrar hade de krigförande haft
så mycken försyn, att de inte hade skadat dem själva eller
deras hus, men allt deras vinterförråd hade de berövat dem.
Det enda, som de hade fått behålla, var ett duvslag fullt
av duvor, och dessa hade de slaktat en för en, tills bara en
enda återstod. Men denna duva var mycket tam, och de
fromma kvinnorna höll den så kär, att de inte ville
förlänga livet genom att äta den, utan öppnade buren för den
och skänkte den friheten. Då steg den vita duvan först högt
mot skyn, sedan slog den ner och satte sig på takåsen. Men
när fru Lucia rodde förbi utmed stranden, spanande efter
någon, som behövde hjälp, såg hon duvan och förstod,
att där den fanns, där måste det ännu finnas människor. Och
hon landsteg och skänkte de fromma kvinnorna så mycken
mat, som de behövde för att genomleva vintern.
270
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
