Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Albert Theodor Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALBERT THEODOR GELLERSTEDT
ALBERT THEODOR GELLERSTEDT.
(Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1914.)
Mina herrar!
Då Svenska akademien än ytterligare tillökade den
övermåttan stora tacksamhetsskuld, som den redan har
åsamkat mig genom att välja mig till sin ledamot och
därmed ge mig den största hedersbevisning, som den har att
utdela, gjorde den mig en särskild gunst genom att låta
mig intaga platsen efter blommornas och fåglarnas skald,
Albert Theodor Gellerstedt, med åtföljande förpliktelse att
lämna en minnesteckning över honom. Under de gråa
dagarna av en värmländsk november kunde jag inte ha en
kärare uppgift mig förelagd än att leva mig in i hans
diktarvärld. Många gånger har jag därvid haft en så tydlig
förnimmelse av att vara omgiven av fladdrande och
musicerande småfåglar, av prunkande ädelrosor och glittrande
solsken, att jag måste se upp från boken för att återfinna
verkligheten.
Men en minnestecknare har inte rätt att enbart försjunka
i den glädje och fridsstämning, som den Gellerstedtska
dikten sprider omkring sig, utan måste forska och
undersöka. Och det, som vid en dylik granskning först och främst
springer i ögonen, är väl, att skalden i de sju små böcker,
som han har efterlämnat, aldrig talar om annat än sådant,
som han själv har sett och upplevat. Han satte sig inte ner
att skriva dikter och småhistorier om ting, som aldrig hade
funnits till, eller om händelser, som aldrig hade timat, ja,
han kunde inte en gång nöja sig med att återberätta vad
andra hade meddelat honom. Självsett och själverfaret måste
det vara, som skulle sätta hans penna i rörelse.
Ur detta, att han beständigt hämtade ämnen för dikten
från sin egen värld, framgick det helt naturligt, att han då
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
