Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
271
psalm, aciiii icke liknade denis
visor och hörde hum mullen
föll p/i kistnn och stodo der
med sinn mödrar och fäder
oeli hela hyns folk pä
kyrkogården.
Allt var slut: man gjorde
en liten kulle öfver grafven
och skiljdes åt. Pnnto, som
saknat sin herre under denna
tid, ville ingenting äta oeli
Nora trugade förgäfves god mjölk,
köttiga hen och liröd åt ilen.
men ingenting hjelpte. „Den
sknll väl (lö på sin herres graf,
som det brukar gå till", sade
hon förtviflad. Om så skedde,
vet jag ej. Siskan flög sin kos,
den trifdes ej mera i de öde
rammen. Då började barnen
småningom förstå hvad de
förlorat och frågade gråtande:
»hvarföre kunde doktorn ej
göra sig sjelf frisk når ban
gjort sa många andra friska,
hvarföre kunde han ieke taga
ned en af de der finskorna i
skåpet?" .,Kära barn", sade
de gamla, „når (iud vill, så
kominer döden och mot döilcn
hjelpa inga Huskor".
— Kunde ban då inte låsa
i sina böcker?
— Nej. Det finnes icke
någon bok der det står bot emot
döden.
— Dä kunna vi ej göra
annat än lägga ett vackert kors
på lians graf, sade barnen.
— Ett kors förstöres snart,
saile de äldre, „men en vacker
sten".
— .la, ja med giildhnkståf-
ver!
— Det kunna vi ej, men
stenhuggaren Jonas kan
hugga in bokstäfver, ban lärde
sig skrifva för doktorn.
Och så skedde. Barnen
bläddrade i psalmboken för
att hitta en passande vers och
sä tyckte de, att ingen
passade så bra soin:
Ej hjelper guld, < j visdom god,
Ej h oust, cj gunst, ej heller mod
Alls ingen Uilcdom jordm här
Mot döden bär;
Aili del, som bfrer, dödligt är.
ty doktorn var ju så lärd. han
hade ju böcker och flaskor
och konstiga instrumenter och
det halle ej hjelp| honom.
Nu skulle inan hugga in
namnet, inen — det visste ingen.
Presten hade kanske vetat det,
efter ban hade kyrkoboken,
men det vnr ju också
detsamma, bela byn visste ändå hvem
„vår doktor" var, och det högg
nian i stenen. Under eken var
hans graf; der satt lian ju så
gerna i lifstiden och der lade
man stenen. Blommorna
frodades väl, många händer
vårdade dem. Barnen lekte som
förr på kyrkogården och på
qvistarne i den gamla,
susande eken sutto foglarne hvarje
qväll och sjöngo sina glada
sånger} kanske var deu lilla
siskan äfven der ibland dem,
-il-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
