Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
no
Hen stackar* Hritii var rikligt
utom sig. Kalkonerna t’önles i
köket, man försökte värma dem
vid spiseln oeli gifva dem de
vanliga läkemedlen för Köns.
nemligen smör oeh peppar. Det sftg
för bedröfligt nt. Den förr säl
stolta kalkontuppen Iftg der sä
hjelplös, ined hufvudet hängande
öfver korgkanten Oeh ögonen
halfslutna. Axel oeh Kilen höllo sig
ändå p& tillbörligt afstånd, man
kunde ju ieke veta om den ett.
tu, tre skulle qvickna vid oeh
barnen kände allt för väl dess
stolta och högmodign lynne, den
fördrog dessutom inte rödt och
Ellen råkade just i dag bära en
röd klädning. De höllo sig
närmare hönan, den pjåkiga,
froni-sinnta hönan, som aldrig gjort
dem illa.
— De kunna icke hjelpas,
sade Höns-Brita undergifvet:
tuppen har krom|i oeh hönan är så
svng: hon orkar inte hålla ligouen
uppe. En sån olycka!!!
Emellertid började hönan visa
tecken till lif och förbättring.
Brita fick en skymt af hopp. Hon
tog ättika oeh gned hönan på
nacken, det lifvade oeh stärkte
den. den öppnade litet på ögonen
oeh smakade litet af mjölken soln
Brita bjöd den.
Men tuppen — var förlorad.
Höns-Brita måste taga den med
sig till bakgården och —
halshugga den. Afrättningen skedde
visserligen under stor sorg och
Höns-Britas tårar blandade sig
med den ståtlige kalkontuppen.»
blod, men—det kuiule ieke
hjelpas oe.li köksans mening att
kalkoner förr också dött hiir i
verlden. tröstade icke Höns-Brita.
Axel och Ellen hade nu
förlorat ull rädsla för tuppen, de
slätade dens glänsande fjedrar.
utbredde den stora stjerten som
liknade en solfjäder oeh rördt)
vid de starka vingarne.
— Så underligt det kan gä.
Axel! sade Ellen, ännu i går gick
den så slult här på gården oeh
tycktes förakta alla dc andra
hönsen och gässen och ankorna.
— Och nu ligger deri bär död
och kall, bifogade Axel, det är
det farmor kallar alltings
förgänglighet.
— Det måste tara det. sade
Ellen, men är det icke underligt
att hönan som alllid var så svag
oeh pjåkig. skulle blifva frisk
oeh tuppen som alltid var modig
och stark skulle dö?
— Mycket underligt:. Hvem
skall nu beskydda den stackars
kulkoiifruu, (len som alltid
ropade sitt "pjåkj pjåk11, så snart
tuppen var några steg ifrån den.
Jag vet ieke huru det skall
bära sig, men kanske att hönsen
och gässen hafva medlidande med
den stackars enkan.
— Vi skola hoppas det. Jag
fruktar blott att den nu blir
ännu svagare än förr; tanto
Gertrud blef också mera nerfsvag
då någon sorg träffade henne.
— Ja oeh de hafva ett starkt
tycke af hvarandra: tycker du
ej det, Axel?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
