Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ini galoscher och pappas käpp. i
1)ii niiisip lia pratat i sömnen,’
tv strax derefter funno vi dig 1
g|ifvande ej långt ifrån diket.
— Jag måtte väl lin pratat
i nattmössan, svarade
Hegesippus, mycket Hat.
— Men hvad i alla dagar
Ar det du liar skrifvit i din
anteckningsbok? „En
näktergal, som slog ned på en
flodhäst!" Aldrig i verlden kun
det ha varit ditt allvar?
Hegesippus låg helt stilla en
stund och begynte nu
begripa bela sitt äfventyr. — Ja,
ser du. Knut, sade ban,
mycket förlägen, det hänger nu
sä ihop, att jag behöfde
någonting svart på hvitt, — jag
behöfde ett riktigt skriftligt
exnmensbetyg uppå huru dum
jng var, när jag trodde mig
veta nästan allting. Derföre
måtte jag väl ha skrifvit upp
någonting rätt tjoekdunit, för
att jag sjelf skulle tro på
mina egna ord?
— Ab. hvad är det ban
pratar, (len kärn gossen? sade
mamsell Justina. Ar hnn
intet den snällaste och lärdaste
gosse i bela sknluhiV Huru kan
Knut stackare understa sig
att kalla en så lärd gosse dumr
— Nej, var nu tyst.
Justina. sade Hegesippus. Knut
är mycket bättre och klokare,
ser Justina: lian bar aldrig
varit högfärdig, hnn, men jag
liar varit en riktig narr.
— Nå, nå. sade Knut be-
skedligt, du mA ha varit hvad
som helst, så är dti nu klok,
Hegesippus. Ty jag har hört
sägns, att de klokaste och
lärdaste bär i verlden äro just
de, som bekänna, att Gud
allena är vis och vi andra äro
blott små fattige fuskare, som
veta rätt litet, eller ingenting
nf Guds skönn skapelse.
— Ja, så är det, och nu
gör Sippus aldrig mera illa
åt sinå fågelbon! utropade
Lotta och klappade glad sina
små händer. Z. T.
Tante Emmys Bagor.
IX En peaséc i mon.
— Nnnny! utbrast lilit» F.liini, oeh
vände sig liksom frågande till sin
några är lihlrc syster, tiä de en ting i
julhelgen lekte uti den härjade
blomsterrabatten, och den senare till sin
obeskrifliga förtjusning upptäckt cn
stor, mörk pensée. »om ehuru nicil ett
visst drug af vemod, likval ännu frisk
och skön, qvarstod i snön:— Nanny!
kan du säga hvem den hilr penséen
liknar? Nanny säg cn smula
fundersam Ut:
— Jng vet icke rätt hvem den
liknar, menade hnn slutligen; men den
förekommer mig, dä ilen så der står i
snön, som ungdom på ett åldrigt
anlete, eller som en gammal med
ungdom i gitt hjerta. Liknelsen låg
visserligen så nära till hands oeli
tycktes sä naturlig, att en hvar måste
tänka detsamma; men likväl frapperade
ilfutiu tanke hos ett hum. som Nanny
ännu var, och Elimi, hvilken i sitt
lilla hufvud tänkte ungefär ditåt,
eliu-rti hnn oj fann uttryck för sin tnnke,
utropade lifligt:
Ack! då liknar den ju farmor!
och det är jusl hvad jng genast
tyek-t<\ ehuru jag ej kunde förklnra det
sà. som du gjorde. Den gamla. kära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
