Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
211*
Hon sade intet, hon sträckte blott
Sin kor ff mot vandrarn och log nil godt,
Och sakta hufvudet böjde.
Den unga rikt,klädda ilame som kom.
frick stolt förbi, då hon oändt sig om.
Förnämt på axlarne höjde.
^Gå undan, barn, jag har ej tidu,
Så hördes ofta — en knuff dervid —
A/fårens man var försvunnen.
Den lillas hjerta det slog så hårdt,
Förtrampas, hungra, det blef för svart,
Och bort dog löjet på munnen.
Vid gatans hörn hon tgst smög ned,
Den lilla enslingen smärtor led
Som barnahjertat, blott känner.
I famnen höll hon sin blomster korg,
Der föllo tårar af bitter sorg
På tufvans brokiga vänner,
Hon tänkte på hur det engång var
I stugan, hemma hos mor och far.
Hvar voro nu hennes kära!
Då liade allt varit, ljust och gladt,
Nu sofvo båda i grafvens natt —
Sen dess hon mycket fått lära.
Hon hade tillslutit stiiyans dörr,
Gått från det ödsliga hem, som förr
En moders kärlek gett värma.
Hon hade vandrat i storm och snö
Och frusit, hungrat, begärt, att dö
Att far och moder sig närma.
Men vintern gått och det blifvit, vår.
Fast bara foten var trött och sär,
Fast trasors drägt henne höljde,
Hon börjat hoppas pä bättre dar;
Hvar fanns nu vårfröjden, hoppet, hvari —
Och tårar kinderna sköljde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
