Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38
var blek och afmagrat!,
hennes ögon voro insjunkna oeli
hennes gestalt lutad.
— Hili- är syster
Kunigunda, snde tjensteflicka||, hon är
skicklig och vänlig.
Den sjuka öppnade ögonen
och riktade sin niiitta blick pä
den fremmande.
— Esther!
— Walborg!
utropade båda på en gång
och i nästa ögonblick lågo de
snyftande i hvarandras armar.
— Var det då sä som vi
skulle råkas! utbrast Esther,
betraktande under tårar
Walborg som vred sig i svåra
plå-gor.
— Minnes du våra
föräldrar? suckade Walborg.
— Ack. ja,
— Ar du lycklig, Esther?
— Nej, jag har ångrat mig,
men för sent; Är du lycklig?
— Ack, nej!
— Min sorg har ej blifvit
lättare genom att meddelas
systrarna.
— Jag har ej glömt min sorg
under dansen.
— Jag har insett, att man ej
tjenar Ciud genom att stänga
in sig i en cell och bära hvitt
dok.
— Jag har fått lida och
frukta, frysa och hungra.
— Jag har tänkt att Guds
välsignelse ej följer den, som
trotsat förståndiga och
älskade föräldrars vilja och beträdt
en våg soni de ogillat.
— Det är för sent att ångra,
jag år krympling för bela
lifvet.
— Och jag är med ed
bunden vid mitt klosterlöfte.
— För sent!
— För sent!
— Ah nej, mina barn, för
sent är tlet icke bara ni
skyndar er, hördes i detsamma en
vänlig röst i dörren, klockan
är sju och om j ären flinka
kunnen j ännu bli’färdiga med
edra lexor.
Esthers moder stod framför
dem, flickorna lågo i sina
sängar och morgonsolen sken in
C! —
genom fönstret.
Esther och Walborg
störtade upp och kastade sig i den
förvånade fruns armar. De
skrattade och greto, de kysste
hvarandra och hennes händer.
— Gud ske lof, nit det ej
är för sent! Iliiru skönt att
vi ännu äro barn ! Aldrig, nej,
aldrig vill jag bli nunna. Gud
ske lof att jag liar armar och
ben i behåll! Gud ske lof att
jag ej svurit några
klosterlöften !......
— Barn, jng tror ni förlorat
förståndet båda två, utropade
Esthers moder.
— Min goda, kära mamma,
som jag aldrig skall rymma
ifrån! utbrast Esther.
— Huru godt att veta dig
vara hemma i Finland, utbrast
Walborg.
— Flickor, drömmer ni eller
yrar ni?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
