Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kungen. AiIIm, högtärade
fëer, edra skänker äro i
sanning do bästa pä jorden.
Ingen konung kun gifva sitt bai n
sa kostbara faddergåfvor. Mur
skall jag tillfyllest kunna
prisa eder frikostighet!
Ku nigu r.d a.
Et i är glömdt, om jag förstod*et:
Vara klädd på högsta modet.
Hof marskalken.
Oeh att niga sen med smak.
Liksom det ej vor’ en sak!
Munskänken.
Les honneurs vid bordet göra,
Vore öek en sak att höra...
K o e k e n.
Och värdera en kalops,
Att ej äta som en mops...
Kungen. Allt är nu
fullkomligt och förträffligt. Ku
återstår endast, att helsa de
ärade faddrarna med ett hurra och
sedan tåga till middagsbordet.
Hofmarskalken. Iiip, hip,
hin...
Folket. Hip, hip, hip...
Kungen. Håll! Hvem
kommer der i en vagn, dragen af
sex svarta svanor genom det
mörka åskmolnet?
Ljus öga. Det är vår
sjunde syster, Mörköga. Jag
darrar af fruktan för vår älskade
gudotter.
Kocken. Jn,derhavi betahlt
föl* den sjunde guldtallriken.
Kungen. Tyst! Dou är
redan här.
Féen M ö r k öga träder in
i sv a fi klädning och berör
prinsessan med sitt trollspö.
Mörköga. (till kungen)
Allt fullkomligt, säger ni?
Och mig har ni icke bjudit!
Vet ni hur mitt löfte ljudit,
Som nu osagdt gått förbi?
Jag, jag skulle hafva gifvit
Det, som glömdt af alla blifvit,
Och på flickans parina skrifvit
Detta ordet: evigt lif.
Annat allt är tidsfördrif,
Gyckel, tomhet,flärd och nycker,
Som förgås, när stormen rycker.
Men min gåfva logs ej mot,
Derföre hör ödets hot:
Allt hvad dessa andra skänka
Vill ej ödets gunst förkränka:
Godhet, skönhet, vett och guld,
Lifstid lång och kärlek huld,
Allt prinsessans dar förgyller:
Men när femton år hon fyller,
Skall den konungsliga mö
På en sländas spets sig såra
Och, för att ert hopp bedàra,
Genast sjunka neil oeh dö.
Kungen. O hvad grymma
ord! Hvad fasa! Mörka fé,
kan så du rasa?
Mörk öga. Det är ödets
bud. Farväl. (försvinner)
Ljusöga.
Ack, hvad aning i min själ!
Ödets bud kan ingen våuda,
Men ett hopp är qvar, ett enda:
Lifstid täng ju löftet var . . .
När prinsessan särats har,
Skall hon icke tlö, men falla
Uti sömn med dessa alla;
Hennes sömn blir hundra år.
Kungen.
O, hvad lott oss förestår!
(Slut på första äfventyret.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
