Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
Långt härifrån lefde i
Danmarks gamla land lur många,
manga àr sedan, den store
a-stronomen Tycho Brahe. Han
var en vis man, som användt
all sin tid till att studera
himlakropparne, deras form,
rörelse ni. m. Vill du höra
hvad han en natt drömde, en
natt, (lä han gått upp i sitt
observatorium för att åse en
instundande niånförmörkelse.
Med en tub i handen låg han
på en enkel bädd oeh såg
huru månens nyss så klara yta
småningom fördunklades. Snart
syntes blott en liten
ljusstrimma, äfven denna försvann, oeh
allt blef mörkt. Mörker
bc-täckte jorden, mörkt blef det
för Tycho Brahes syn.
Tuben föll ur hans hand, ban
sjelf sjönk slumrande ned nå
bädden. Då hade han en
sällsam dröm. Han tyckte sig
sväfva uppåt, ståndigt u|ipàt.
Ett bländande ljus omgaf
honom och han fann sig allena,
med bäfvan skådande omkring
sig. Då såg ban en syn. den
ännu intet menskligt öga sett.
Hela det oändliga, för var
tanke så ofattliga planetsystemet
stod orörligt, liksom
väntande — och till honom ljöd en
röst, som sade:— ..Du svaga,
dödlige vise, du jordens ringa
stoft, befall det väntande
verlds-systemet börja sin gäng. Du
känner ju dess lagar." Då
sade Tycho: — Jug ärtlin herre,
du strålande sol, och jag be-
faller dig. Börju nu ditt
ständiga kretslopp ikring jorden.
Gören detsamma, j månar och
planeter; hvalfven eder kring
henne; hon är eder medelpunkt.
Dock, stilla stod allt. Ej en
enda planet tycktes vilja lyda
den förmente stjcrnetydarens
bud. Praktfull och orörlig,
men mer glänsande oeh
förtärande än elden syntea solen.
Vid hvarje stråle ban utsände
splittrades en himlakropp. Nu
nalkades en stråle, fast
långsamt, ren vår jord. Ett
ö-gonblick till, och förödelsen
lindé drabbat henne. Då sjönk
den store astronomen
till-intet-gjord ned pa sina knän
och bad. bad i dödsångest
verldens Herre om nåd och
barmhertighet för sig och för
den verld hans vanmakt var
nära att förstöra. Aldrig skall
den förkrossadt’, bönfallande
själen förgäfves anropa
Honom, som är nådens oeh
kärlekens Gud, om hjelp. Solens
glödande, allt förtärande
stra-lnr förmildrades oeh för den
bäfvande dödlige syntes i dess
medelpunkt en vänlig, ljus
engel, talande till honomså: Tro
ej, du jordens vise, att
Sanningens och Ljusets klara sol
vänder sig kring ditin tankars
medelpunkt, men vill du
blifva vis, sa låt dina tankar
vånda sig endast och allenast
i-kring henne, liksom
himlakropparne ikring naturen sol, oeh
du skall finna Ijiisoi. Sannin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
