Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•263
prydn fatet med de här [-mur-gröhsb]aden.-] {+mur-
gröhsb]aden.+} So, hurtt
poetiskt!" —il—
En aftonstund i skogen."
Kom med mig, du Suomis
dotter, kom, tng mig vid
handen! Vi vilja gå ut i skogen.
Dei är en herrlig aftonstund.
Hafvet, det nyss vredgade, är
lugnt — äfven det. Detta
lugn är besynnerligt; —
öfverallt lugn och frid —
månne det är så äfven i
menniskohjertat? Ser du hvad
skogen är vacker just nu? Ej
en enda suck häfves ur
granens bröst. Blomman har
slutit kalken, och böjt sig ned
mot jorden, — den likasom syn’s
bedja om vederqvickelse,
efter dagens qvalm och hetta.
— Såg du fogeln, som just
qvittrnde sä gladt, i granens
dunkelgröna krona? Den flög
bort. Kunde vi hafva skrämt
den? Tyst! ser du, nu satt
den sig åter, men i ett annat
träd — den vill hålla utkik
på oss. Lilla fogel! sitt lugn
pä din gren, qvittra glad din
Skapares lof; vi vilja ej göra
dig illa. Se på fjädern, som
pryder våra hattar, den säger
dig: »dessa barn behöfver du
ej frukta, ty de höra till
-maj-föreningen".
Nej, men ser du! hvad är
detta V Jaså, det är dagg, som
fallit. Jag trodde mig finna
cn perla. Blommans bön, om
vederqvickelse, blef hörd. Blom-
man utandas sin vällust i
qvällens frid! — det år en
tacksamhetens offergärd emot
Honom, från hvilken all god
gåfva kommer.
Här år ljuft att vara.
Friden har lägrat sig äfven i mitt
bröst. Låtom oss hvila på
denna tufva, den ser
inbjudande ut — sä mjuk, så grön.
Se på denna gran, under hvars
hägn vi sitta; den år vacker,
ehuru gammal och skroflig oeh
har säkerligen trotsat och sett
mycket. Denna gran har sett
äfven andra tider, för sitt och
vårt älskade fädernesland. Den
har sett sorg och glädje vexla
oin hvarandra i Suoiniland,
och hvem vet hvad den
ännu får se, innan stormen,
eller rofgirig menniskohand,
splittrar den bit för bit?
Kanske för denna gran se den
morgon gry, då vi cj mera finnes
— den dag, då vi, som nu
älska och lefva somnat i den
c-viga sömnen, och hvila i
Suo-mijord, under tufva grön.
Huru månne det då ser ut i vårt
finska fosterland? Hvad mer
om vi dö? tusen, tusen varma
hjertan skola ändå och evigt
klappa i vårt Finland! och
Han, denna gode Gud och Far,
som välsignut och bevarat
Suoiniland under och före den tid,
vi andats och lefvat, lian, den
gode kärleksfulle-, lefver evigt,
och välsignnr nog, nu och
framdeles, vårt kära finska
fosterland!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
