Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•322
inull öfver det. L)a sjöng hon
en ganska sorglustig visa:
Så, så hinunclens frön,
Så i den kai|n, mörka mullen!
Vår, vår v ex er ur snön,
Glfldjcn blommar ur
sorgekul-lcn.
Tegen han sås.
Fröet förgås.
Natt omhöljer
livad jorden döljer.
Sä. så! Ur mörker och grns
Väcker Flerren sitt barn till
ljus.
Pennan. Det var cu
besynnerlig visa. Huru kan det bli
lefvande, som redan var dödt?
Huru kan det blonnna, som
varit begrafvet i jorden?
Papp. Det år en gåta att
gissa på. Men såvardctroni
fröet ej dött, hade jag ej
lefvat. Nu vexte jag upp till ett
litet ljusgrönt strå och fick ett
namn hår i verlden. Jag
kallades lin.
Pennan. Ah! Har du varit
lin?
Papp. Lin och mycket
annat dertill.
Sommarn blef så l jus oeh blid.
Linet vexte härdigt.
Nftr det led uiot höstetid.
Då var linet färdigt.
Gumman skar min stängel af,
Sänkte mig, som i cn graf.
Ned i träskets vatten;
Der var mörkt som natten.
Pennan. Sådana äfventyr!
Papp. De» blef nog värre.
Jag var nil för andra gången
I begrafven. Det var icke så
rart, att ligga der med en sten
på nacken i det grumliga
träsket. Jag tänkte på allt det
fagra tal, som sparfvarna
([vittrade, den tiden när jag stod
så fin oeh grön i min
blomning på linlandet.
| En sad’ till mig: lilla lin.
Du år åkerns engel.
Ingen är som du så fin
Och så smärt på stängel,
(ilad i hoppets färg dig kläd!
Lin, du vexer till ett träd,
Och vårt. bo vi trygga
I din krona bygga.
Pennan. Sade jag icke, att
du var ett tråd?
Papp. Bara dumt smicker,
penna lilla! Tråd är träd;
hvarför skulle markens örter vilja
klifva till molnen? Der låg jag
nu bunden och sönderhuggen
som en usel fänge i träsket,
för att blöta högfärden ur mig.
Efter en tid togs jag upp och
fick stryk.
Pennan. Hvarför det?
Papp. Jag var för styf,
sade gumman. Nej, hvad hon
basade mig! Först bråkades
jag, 6a att hvar tåga i min
stängel mörbultadcs, och det
skulle vara för att skrapa
bondlandet af mig. Sedan
skäkta-des jag, för att få hyfsning och
folkseden. Odygden föll af
mig, som slagg ifrån smedens
jern. Men det var ännu icke
slut med min uppfostran.
Nu. sad’ gumman, är du fri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
