Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IX!)
syntes blott en enda, liten
Ijus-striminn, äfven denna försvann,
ueli allt blef mörkt. Mörker
be-tåekte jorden, mörkt blef ilet för
Tycho Brahes syn. Ttiben föll
ur lians hand, han sjelf sjönk
slumrande ned ]id bädden. Da
hade ban en besynnerlig dröm.
Han tyckte sig mellan tvenne
englar sväfva uppåt, ständigt
uppåt. Ett bländande ljus utbredde
sig för hans öga, och snart fann
han sig allena, med bäfvan
skådande omkring sig. Då såg ban
en syn, den ännu intet menskligt
öga sett. Hela det oändliga, för
ilen menskliga tanken ofattliga
verldssysteinet Stod stilla,
orörligt, liksom väntande och till
honom ljud en röst som sade: — Du
svage, dödlige vise, du jordens
ringa stoft, befall det väntande
verldssysteinet börja sin gång.
I)u känner ju dess lagar. Då
sade Tycho: — Jag är din herre,
du strålande sol, och jag befaller
dig alt börja ett ständigt
kretslopp ikring jorden. Gören
detsamma, j månar och planeter;
hvällven eder alla kring henne;
bon år eder medelpunkt. Dock,
stilla stod allt. Ej en enda
planet tycktes vilja lyda den
förmätne stjerntydarens bud.
Orörlig, skön och praktfull, men mer
glödande och förtärande än elden
syntes solen. Vid hvarje stråle
hon utsände, splittrades en
himlakropp. Nu nalkades en stråle,
fast långsamt, ren vår jord. Ett
ögonblick till, och förödelsen
lindé drabbat äfven henne. - Da
sjönk den store astronomen
tillintetgjord neil på sina knän och
had, bad i dödsångest verldens
Herre om nåd, oin
barmhertighet för sig och för den verld hans
vanmakt var nära att förstöra.
Den förkrossade själen bad
nu, liksom aldrig, den
kärleks-rike, förbarmande Guden, om nåd.
Solens glödande, alltförstörande
strålar förmildrades, och för flen
bäfvande dödlige syntes i dess
medelpunkt eti ljus, vänlig engel,
talande till honom så: — Tro oj, du
jordens svaga stoft, att
Sanningens och Ljusets klara sol
vänder sig kring dina tankars
medelpunkt, men vill du blifva vis,
så låt dina tankar vända sig
endast och allenast ikring henne,
liksom himlakropparne ikring
naturens sol, och då skall du finna
Ljuset, Sanningen och Fridén.
Nu försvann drömmen, och den
slumrande astronomen vaknade.
I Öster syntfs solen klar och
strålande uppgå öfver den
leende grönskande jorden. Med
svällda segel flögo skeppen fram
öfver Öresunds klara, glittrande
böljor. I träden sjöngo foglarne
sina jublande lofsänger till Gud.
Frid rådde i naturen, frid rådde
i Tycho Brahes sinne, ty på
denna natt hade han lärt sig att ej
mensklig vishet, men kärleken
till Ljuset och sanningen är (let,
som gör menniskan stor.
— Ii —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
