Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gestalt: ae, ined hvilken
niot-viljn hon arbetar, nu ilà
upp-syningsmannen står bredvid
henne. Välan! så är det med
alla slafvar. Våra engelska
arbetare (jag önskar, alt ni
såge dem!), arbeta pà ett belt
annat sätt: de äro fria, ile!
— Äro ti;! fria män och fria
qvinnor aldrig sjuka? sade
Luniski. Och skjuta
engelsmännen skulden på sin konung,
om någon af hans undersåter
blir blek? Den qvinna ni talar
om, är påtagligen sjuk; jag
skall genast hos föreståndaren
skaflu mig upplysning derom.
Luniski gjorde det
verkligen; men han aktade sig för
att för engelsmannen öfversatta
de svar han fick på sina
frågor, ty |inn skulle ej ha velat
Inta denne höra någonting
ofördelaktigt om sin konung.
Då alla de besökande befunno
sig kring ugnarne för att
undersöka engelsmannens
experimenter, återvände Laniski
till den sal, der Sofi Mansfeld
arbetade.
— Ar ni sjuk? frågade han
henne, deltagande.
Föreståndaren säger, att ni ej gjort
någonting, eom lönar mödan
att tala oin sedan ui kommit
hit, och emellertid är denna
förtjusande vas från Sachsen
tecknad och inålad af er, icke
sant?
— Jo, inin herre, svarade
Sofi, det är olyckligtvis jag
som målat den. Om konungen
aldrig skulle hafva sett den,
sä skulle jag aldrig — —.
Tanken på hennes familj i
Dresden uppfyllde nu i detta
ögonblick så hennes själ, att.
den qväfde hennes röst; hon
tystnade.
— Så skulle ii i nu vara i
Sachsen, återtog Laniski;
men glöm Sachsen och ni
skall bli lycklig i Berlin.
— Jag kan inte glömma
mitt land, min herre, svarade
den unga flickan blygsamt,
men fast; jag kan icke
glömma en far och en mor som
jag älskar, som äro gamla,
sjukliga och som lefde af det
jag förtjenade; jag kan inte
glömma allt — — allt det
jag derborta älskade: det vore
fåfängt att bjuda till, min herre!
— Min herre, sade en
preussisk arbetare, som stod
nära dem, belt sakta till
Laniski, — saken är den, att
hon derborta hade en fästman
med hvilken hon just skulle
gifta sig, då hon fördes bort
och flyttades hit.
— Och kunde inte hennes
fästman följa henne?
— Han är i hemlighet här
i Berlin: men ni förråder ju
honom icke?
— Jag, förråda honom! jag
|mr ännu aldrig förrådt och
skall heller aldrig förråda
någon, allraminst cn olycklig.
Men hvarföre haller sig hennes
fästman undangömd?
— Emedan det är konun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
