Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
iiMirnntten,oeb röfrarne hade
lugnt fördolde i sinn gran riskojor,
inen vid soluppgången när
regnet upphört,sutto de församlade
kring stora eldar i skogen och
stekte slagta de får, rom de
tagit från böndernes
beteshagar. De hade ock försett
sig med öltunnor, kanske från
någon plundrad prestgård, och
tillredde sin frukost nu vid
godt mod, i det att de, under
väntan på steken fäste, nya
tjädrar på pilskaften och
förvissade sig om at» deras
strids-yxar och klubbor voro i
slagfärdigt skick. De ämnade på
sitt sätt fira midsommardagen
genom ett ströftåg nedåt
slättbygden och ville göra en
påhelsning i sådana byar, hvilkas
innevånare vandrat på
högtidsdagen till kyrkan. Det var
skratt och skoj kring eldarne uti
skogen. Några lustiga bröder
hade, dagen lill heder, upprest
en majstång och upphängt
i den en munkekåpn, hvilket
de tyckte vara ett qvickt skämt,
fastän vi tycka att det var
dumt.
Steuhjerta satt afsides på en
klipps. Han var en mycket ung
man, knappt mer än 1(5 eller
17 år, att döma af hans
skägglösa haka; men hans
förvildade drag röjde grymhet,
och hans senfulla armar, hans
breda skuldror vittnade om en
ovanlig kroppsstyrka. Bredvid
honom satt en gammal grå-
skäggig röfvare och sade till
honom:
— De ha hängt
munkekåpan på majstången.
— Lät taga ned den! sad’
Sten bjert a.
— Hvarför det? sade
röf-varen.
— För att. munken ropade
på sankt Sigfrid, när vi
kastade honom i sjön. Det Är icke
bra att trotsa helgonen, och
snnkf Sigfrid var min slägts
skyddshelgon.
— Du är en munter gosse,
Sten Olofsson, genmälde åter
den gamle röfva ren. När du
följde mig till skogen, var ilu
en liten fin adelsjunkare, och
jag hade mycket besvär att
vänja dig af med (litt blöta
hjerta. Men när du gått några
år i skola bos mig, blef du
en arg karl, som icke aktar
I ett menniskolif mer än en
flugas. Derföre kalla de dig
Steuhjerta, och du har blifvit
[ chef för vårt band, efter du
’ är den starkaste. Men nu har
(lu ondt samvete öfver en usel
munk. Kantänka! Du var ju
sjelf med, när vi plundrade
eremiten från Saaristo skog.
— Jag lät icke döda honom,
svarade Steuhjerta.
— Nej, du lät icke döda
honom, men du tog hans
guld-taflor ifrån honom.
— Jag tackar dig icke för
din lärdom, Matts hofslngare,
sade Steuhjerta — och
Sten-bjerta var ingen annan, än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
