Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•203
„Nii och tror jng förvisst,
Att hvar blommande qvist
Tur emot. cl ig ined fröjil i vår
by.
Och <len ladan som förr
Öppnat gerna sin dörr
At dig, lilla, att bygga ditt bo,
Hon skall säkert igen
Unna dig, liten vän,
Under åsen att. sofva i ro.
Och den glimmande våg,
Der du undrande såg
Målnen simma omkring i det
hlå,
Hon, som förr, mot dig ler
Och med glädje dig ser,
Ty hon väntat dig ifrigt också.
Ja, välkommen igen,
Liten flygande vän;
Må du trifvas rätt väl på vår
strand,
Må du bygga och bo ’
Må du qvittra i ro.
För dig öppet står’ bela vårt
land!"
Al. -
Uen okände viinueu.
Af miss F.dgewoitli.
Tredje kapitlet.
Vistelsen i Bristol.
(Forts. fr. n:o 25).
— Hon är tvifvelsutan litet
rubbad, tänkte Dinah.
— Godt öl! utbrast Betty
Williams i det hon afbröt
striden. Goda ägg! god skinka!
— Bor ett fruntimmer vid
namn Araminta, miss I lodges,
ville jag såga, här i detta hus,
min fru? sade iniss Warwick.
— Jag har inga
hyresgäster, vän, och jag känner
ingen som bär namnet Ilodges.
— Kusken försäkrade mig
emellertid att hnsegnrens namn
började med p. och slutade
med t. sade Betty, annars
skulle jag ej hafva låtit honom
bulta på denna dörr.
— Ö min Araminta! min
Araminta! utropade Angelina
och höjde blickarne mot
himlen, när skall jag ändtligen
finna dig? Ack, jag är den
olyckligaste menska på jorden!
— Skulle ni inte göra
klokast i att äta ett ägg och litet
fläsk, miss? sade Betty. — Se
der fins ännu en bit qvar. Ni
måste vnra hungrig: klockan
är redan öfver två och vi
frukosterade redan klockan nio.
Vid dessa ord. sköt hon
fläsket åt Angelina, soin åter sköt
det ifrån sig med en värdig
åtbörd: — Jng behöfver ej
någon föda, sade hon i det
hon steg upp. Lyckliga de,
I som icke känna nåsrot annat
lidande ån kroppens; Farväl,
min fru. Måtte den själens
känslofullhet, som man så väl
kan läsa i edra drag, aldrig
för er bli en källa till bittra
lidnnden!
Efter dessa af en djup suck
beledsagade högtidliga ord,
drog sig Angclina långsamt
undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
