Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•394
fyrtio eller femtio, såsom mnn
ofm ser dem om vintern i
Lappland, när de lura på
renarna. Nu hade vargarne icke
fått några renar, de tjöto nf
hunger och begynte strax att
fOrfölja Lappgubben och hans
gumma.
Når de två slädarne» renar
märkte detta, togo de till
flykten allt hvad de kunde och
rusnde utför fjället, med en så
svindlande fart, att slädarne
oupphörligt kastades kull och
rullade flera hvarf omkring uti
snödrifvorna. Lappgubben och
Lappgumman voro icke ovana
vid sådant, de höllo sig fast i
släden, fastän hörsel och syn
förgingo dem; men iden vefvan
hände sig, att Lappgumman
tappade barnet i snön.
Förgäfves skrek hon och ville
hejda renen; — renen visste att
vargarne voro i hälarne efter
honom, klippte med öronen
och sprang desto fortare, så
att det knakade i hans ben
som när man knäpper nötter.
Inom en liten stund voro
renar ocb slädar långt borta.
Det lilla barnet låg der på
drifvan, insvept uti sin
ren-mudd, och betraktade
stjernorna. I ett huj voro vargarne
der, och barnet kunde icke
röra hand eller fot, det kunde
cndnst se på vargarna. Det
gret icke, det rörde sig icke,
det bara såg. Och små barns
oskyldiga ögon ha en
förundransvärd makt. Dc hungriga
rofdjuren Btadnadc i sitt lopp
och vågade icke vidröra
barnet. De stodo en kort stund
alldeles stilla och betraktade
barnet, likasom slagne utaf
förvåning; derefter togo de
hastigt till fötter och ilade
bort. i renarnes spår, för att
fortsätta jagten.
Barnet låg nu ensamt uti den
stora, vilda ödemarken om
vinternatten i snön. Det såg på
stjernorna ocb stjernorna sågo
på barnet, och der blef en
vän-skapemellan dem. De omätligt
stora, tallösa, sköna, aflägsna
solar, som tindra på
natthimmelen, tycktes förbanna sig
öfver jordens värnlösa barn, som
låg der i snön, och huru länge
de sågo pà barnet, och huru
länge barnet såg uppå dem,
så stadnade stjernljusct qvar
i barnets ögon. Likväl skulle
den lilla snnrt hafva frusit
i-lijäl, om ickc Gud hnde fogat
så, att en ny resande kommit
den vägen i ödemarken. Det
var en finsk nybyggare frän
trakten af Enare kyrka. Han
vände åter från norska
staden Wadsö med salt och mjöl
till julen, fann barnet och
upptog det i sin släde.
Nybyggaren kom hem till
sitt gård oro julmorgonen, när
klockan begynte ringa till
ot-tesång i Enare kyrka. Strax
förde han barnet in i den
varma stugan och räckte det åt
sin hustru. — Här är en
julklapp åt dig, Lisu, sade han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
