Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•416
kels noggranna uppsigt. Han
uppspirar deras bon, drifver
dem, och tager ej så illa upp om
ban erhåller ett stygn af dc
förgrymmade insekterna:
slutligen uppslukar ban alla de
getingslnrvcr som äro i boet.
Men i trots af alla dessa
dygder är dock hela verlden
räfvens bittra fiende. Ja, låter
han blott engång om dagen
se sig utom sin håla, skriker
hela fngelsvärmen ve och
förderf öfver honom och förföljer
honom steg för steg, så att
han icke kan uppspåra annat
än högst en allonborre, som
nedfallit från trädet, eller, om
lyckan är god, en sjelfklok
grodunge. Då blir honom
ingenting annat öfrigt än att
vända om och afvakta aftonen
i sin boning. Hans ögon äro
också liksom kattens och
ugglans, mera lämpliga att se med
i skymningen, än i klart
solsken. Det svarta i hans öga,
som man kallar pupill, synes
om dagen blott såsom en smal
strimma, i mörkret är det
deremot rundt och glänsande. Och
äfven i mörkret förstår ban att
slugt undgå de faror, som
jägaren bereder honom, och blott
sällan råkar ban utför den
snara, eom är utlagd för
honom.
1 sin båla uppehåller han sig
blott under vintern medan un-
garna äro små. Ty icke ens uti
den är han trygg, emedan
jägaren skickar sina
taxhundar inuti den, besätter dess
utgångar med snaror eller
gräfver Mickel ut. Derföre
gömmer han sig under den öfriga
n ~
tiden nf året i täta snår eller
sädesfält, hvarifrån ban af
skytten utdrifves med hundar.
Engelsmännen, som
öfverhufvud hafva många besynnerliga
nöjen, finnn en synnerlig
förtjusning uti att jaga den nrina
stackarn utur lians gömställe
och ntt till häst drifva honom
så länge med hundar, att ban
af trötthet blir utmattad. Nu
gör han mångfaldiga kors- och
tvärsprång för att leda
hundarne från sitt spår, begagnar
hvarje sten, hvarje dike och
buske för att leda dem vilse
och springer stundom 10 mil,
innau han upphinnes. Till slut
låtsar han som vore han död.
Men hjelper också ej detta, så
biter han rasande kring sig
och säljer sitt lif så dyrt som
möjligt. Han dör som en hjelte,
utan att uppgifva ett
smär-tanstag ljud.
Ui)|>lösniuKUr till n;u 48.
Om vintern går nog tnbulnn,
Euklides ocli grammatiken,
Blott man är tlink och trogen.
Mon ock, det vill ej mera gà.
Nar björkön lßfvas. sjön är blå
Och göken gul i skogen.
Till mo 50: Välsignelse.
HliLS ING FCfltS ,
Theodor Sedorbolius boktryckeri, 1813.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
