Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TR O och LIF. N:o 8.
2
da sig med; men efter densamma bör j
hennes förnämsta omsorg1gå ut på atti
söka Guds rikes utbredning-, i bvilken j
händelse det är lofvadt, att allt annat j
skull "falla henne till", d. v. s. Herren
skall draga försorg derom. Visserligen
lifnäras icke de kristne i våra dagar
genom underverk; do måste arbeta så-i
väl som alla andra, men deras arbete j
är blott ett medel hvarigenom de uppe- j
hallas till att arbeta för Herren. Skil- \
nåden mellan verfdens barn och de krist- j
ne ligger icke uti någon olika arbets- [
förmåga eller sätt att sköta sina affä- i
rer, utan deruti — huru de använda sin
lediga tid. Beggo arbeta, men för båda
är arbetet endast ett medel,
—för verlds-
menniskan till sjelfviska njutningar,|
fnr don kristne till fortsatt verksamhet
för Kristus. "I aren jordens salt," i:
I
aren verldens ljus," sade Frälsaren Ull
sina lärjungar; men om saltet mister
sin sälta eller ljuset sättes under en
skäppa. huru skall jorden saltas och,
verlden fä ljus? Det var härför lärare-
embetet stiftades och nu dela lärarne
med kyrkan i gemen ansvaret. j
Något tvifvel kan derför icke finnas|
om pligten af att hvarje kristen bör va-!
ra en spridare af den kristna tron och
en arbetare för Kristus, samt att det
är fåfängt hoppas någon förbättring iI
det allmänna tillståndet, innan hela hyr-
kan blifvit organiserad och förd i stri-
den. Det troslif hvaraf don kristne äri
uppfyld har blifvit honom gifvet på det
han deraf skall meddela a#dra, och för-
summplsen af en sådan allmän, person-
lig kärleksverksamhet för Herren upp-
väges på intet nått af de fördelar man
anser ett särskildt, af församlingen af-
lönadt lärarestånd medföra, isynnerhet
som, livad kyrkan i vårt land beträffar,
fremmande orsaker tillstöta, hvilka göra
att prosten endast i mindre grad kan!
egna sig åt sitt ogentliga kall, hvari-i
genom vinsten af hela anordningen går
förlorad. j
Det är tydligt att den apostoliska kyr-!
kan besjälades af en annan ande, ett
annat sinnelag. På den första pingst-
dagen var det icke blott de elfva utan
alla de hundiatjngu troende, som be-
tryiiti: förtälja Guds underbara verk, och
lindar den förföljelse, som uppstod efteri
Stefani martyrdöd, hvarvid lärjungarne
tiirskingrades ät alla håll, visade de livad
deras vanor hade varit i Jerusalem ge-
nom det nit, med hvilket de begynte
predika evangelium hvart helst de kom-
mo. Äfven framgår det ur epistlarna
ocli apostlagärningarna att, såsnart en
församling bildats, den blofett centrum
från hvilket "ordet om tron" gick ut
vida omkring. Don onda fråga våra da
gars kyrka härvid kan uppställa är den,
om hon är bunden af den apostoliska
kyrkans föredöme? Dorpå kan sannerli-
gen icke gifvas mer än ett svar. Icke
alla kristne äro kallade till läroembetet, I
Si
af alla fordras att de skolaförkun-
evangelium om Guds Son i ord och
[samhet. Skyldigheten för hyarje
?ti bekännare att genom sitt person-
liga vittnesbörd och arbete befordra Hans
rikes tillvext har aldrig blifvit upphäfd,
utan åligger den oss såväl som apostla-
kyrkan. "’Och de flfvervunno honom för
Lammets blods skull och för deras vitt-;
nesbörds ords skull" heter det i Upp.
12: 11 om.de segrande englarna, och;
någon annan väg till seger finnes väl j
icke heller för Kristi kyrka pa jorden,
annan än genom ett oaflåtligt vittnes-!
börd om kraften af Kristi blod. "Gån
ut i hela verlden och prediken evan-
gelium" var en befallning som icke blott
stäldea till apostlarna, utan till alla
Jesu lärjungar utan undantag. Icke så
som skulle det åligga enhvar att resa
ut i fremmande land; "verlden" kan fin-
nas innanför egen tröskel, finnes åtmin-
stone utanför densamma, och man behöf-
ver derföre icke gä mänga steg för att
vara midt inne uti den. Något hinder
för befallningens hörsammande uppstår
derför icke från denna sida. Särskildt
när församlingarna ålagt sina lärare en
mängd för själavården fremmande göro-
mål, hvarigenom deras bästa tid och
krafter tages i anspråk, blir det tyd-
ligen en ytterligare pligt för kyrkan i
sin helhet att genom eget arbete för
Herren godtgöra den tid man fråntagit
läraren.
Men huru annorlunda är icke till-
ståndet den dag som är. Hvem skulle
i dessa ytliga, monniskofruktande, under
verldens lustar sålda varelser igenkän-
na nya testamentets "kristne’"! Hvem
kunde tro att förkunnandet af evange-
lium, fordom de kristnes glädje och ära,
numera af deras efterkommande betrak
-
tas med ringaktning och åtlöje, under
det personer och uttalanden, hvilka di-
rekte undergräfva den kristna tr.on, hel-
sas med oförstäldt bifall! Och menig-
heten, som super ihjel sig af bränvin,
är hon denna gudfruktiga, offervilliga
församling livars tro "ointalas i hela verl-
den’!
l Hvem märker icke att en sådan
kyrka är vrångbilden af livad hon borde
vara? Saken är sä mycket sämre som
henne ingalunda felas lärdom, pennin-
gar, inflytande och en bepröfvad orga-
nisation, i sitt nät omslutande lu-la lan-
det, — med ett ord resurser Bfver hvil-
ka ingen annan korporation förfogar och
som gjort henne till föremal ömsom för
(adlet och för alunden. Visserligen fur-
mos äfven på apostlarnas tid do hvil-
ka vandrade .så att de b.ragte skam öf-
ver Kristi kors, lika mycket som det
i våra dagar finnes fromme, trosstarke,
i ljuset vandrande män, men emedan kyr-
kans tillstånd icke besiäinmes afundan-
tagen utan af den allmänna regeln, in-
träffade, att apostlakyrkan eröfrado en
verld, medan nutidens måste kämpa för
besittningen af hvaije titmßbredd hon
ännu kan kalla sin.
t Och hnru skall en förändring häruti
kunna åvägabringas? Endgst och alle-
nast genom att, på sätt antytt blifvit,
återvända till förebilden. ap<wttt&försam-
lingen, alla kyrkors rot och typ. Om
dim protestantiska kyrkan icke danar
sig efter denna, byggande på den grund
som redan i Guds ord finnes lagd, hvar
finna det bättre och pålitligare exemp-
let? Man kan förstå den historiska in-
vändningen deremot, neml. att förhål-
landena i våra dagar äro väsendtligen
olika dem vid kyrkans första uppkomst
samt att det icke sålunda går an att
utan vidare genombryta historiens la-
gar,
— men i och dermed är man be-
rättigad fråga hvarför förhållandena in-
om kyrkan äro annorlunda nu än för
1800 är tillbaka, eller livad trons lif
i Kristus har gemensamt med historiens
allmänna gång? Skullekristendomen un-
der tidernas lopp förlora i halt, i ren-
het, lik dessa floder hvilka. upprunna
ur någon klar källa, under sin färd mot
hafvet alltmera förorenas tills de upp-
tagit all traktens smuts och dy? Nej,
såvida hon icke på sin färd genom ti-
derna kan bibehålla källans renhet, ett
"springande vatten till evinnerligt lif
för de nejder hon vattnar, är hon ju
föga bättre än denna verldens "usla
brunnar" om än en och annan ren drop-
pe finnes inom henne. Visserligen kan
hon, fastän grumlad och maktlös, åter-
vinna sin förra klarhet, och kraft samt
derigenom undgå ett ohjelpligt förfall;
men räddningen består icke uti att blic-
ka framåt mot något nytt och fullkom-
ligare ideal, utan tillbaka mot korset
och den kyrka som samlades kring det-
samma, ty hvarje kyrkans framåtskri-
dande är ett återvändande till Jesus
Kristus. 1800 år hafva visserligen gått
fram öfver henne, tecknande hennes hi-
storia, men dock får hon derför icke va-
ra fjermare från sin medelpunkt Jesus
Kristus. Afståndet dem emellan mätes
icke i sekler och livad Han fordrar är
icke så mycket utveckling som trohet.
Nittonde seklets, kristendom får icke va-
ra en annan än det första seklets. Se-
der och förhållanden kunna vara annor-
lunda, af det lilla senapskornet kan haf-
va vuxit ett stort träd och kyrkan i
katakomberna blifvit en mäktig herrska-
rinna i jemnbredd med verldens store,
— men lärjungens hängifvenhet för sin
mästare måste dock vara oförändrad, kär-
leken lika stark och det lif han lefver,
icke af verlden, utan ett lif i Guds Sons
tro, der det egna jagvt dött och Kri-
stus allena regerar. Sä beskaffad skall
han heller icke tveka att ställa sig i
ledet såsom en god Kristi stridsman.
Och när sålunda genom Andens förny-
else enhvar som vill höra Herren till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
