Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 17 3
steriurn, omfattande bland andra för-
vånande ting en begränsning af oskul-
dens beskydd; ty om den, som hand-
lar orätt, tillätes utföra sin afsigt, må-
ste dol finnas ett lidande, som ej fsr-
tjenar att lida. Vi kunna ju oj till-
lata gOBMII på lekplatsen att roa sig
gned stenkastning, såvida vi ej först
skydda lians lekkamrater. Den hög-
ljudda frågan, huru orätt, våld och för-
derfvandei af andra varelser kan till—
låtas — sami huru länge det skall iå
ga sa V är en af dem, som under sin
tyngd klagande höjes i det universela
med vetandet — ja äfven klagande ge-
nomgår bibeln lik ett djupt upprördt
hafssvall. Bibelns och äfven naturens
på fakta stödda gemensamma svar är
att ehuru domen öfver den, som hand-
lar orätt, dröjer, don dock är omutlig
och slumrar icke.
Frågan på livad sätt dun skyldige
kan lyftas till samma höjd och samma
arf som den oskyldige, utan att till-
intelgöra grunderna för all ordning,
skulle aldrig kunna besvaras utan en
godtgörelso. Gud framställer den kors-
fästo Kristus, för att visa det han äf-
ven häruti är rättvis. Och bland an-
märkningsvärda fakta, klart inristade
på det menskliga lifvets tafla, är intet
klarare än det att ingen händelse gjort
större intryck på menniskosinnet, med
afscende å syndens afskyvärdhet, än
Herrens Jesu Kristi död. De som tro
på honom såsom den rättfärdige, död
för orättfärdiga, för att föra oss till
Gud, kunna se syndens vederstygglig-
het i långt större grad än de som
icko tro.
Spåra vi väl i Pauli skrifter sättet
att framställa synden såsom vore
don ett verk af en eyda förbrytare,
stående allena inför skaparen, ett sätt
eget för dem. hvilka föreställa sig att
moralisk styrelse grundar sig på en af
de två principerna: endera, ånger och
förlåtelse, utan någon godtgörelse, el-
ler ock glömska af öfvcrträdelser, utan
ens minsta tanke på förlåtelse? Att
an e någondera af dessa planer möjlig,
vore ait förutsätta en ide’, den der väl
aldrig tagit form, men icko desto min-
dre lysselsätter deras tankar, som hän-
gifvil sig :il allvarsam öfvorläggning
angående denna sak. Tå samma gång
man ville formulera denna ide’, skulle
man dock lin-störa den. Vi afse före-
ställningen om skaparen och en syn-
dando varelse, stående allona, så att
hvad som föregår dom emellan är en
sak af personlig betydelse endast för
dom båda och hvarken influerar på en
tredjo parts karakter och intresse eller
pa en församlings moraliska ledning.
Det är blott under förutsättning af en
liknando idé, den frågan kan uppstå:
Kundo ej Gud förlåta ångrande syn-
dåre utan försoning? Kunde lian ej för-
låta utan några uppstälda vilkor?
Hvad han kunnat och velat göra en-
sam med en enda förnuftig, ansvarig
varelse i ett obefolkadt universum, är
svart att säga. Men Paulus framstäl-
ler aldrig en upphöjd styresman i denna
ställning eller Kristi mellankomst i ett
dylikt fall. Han talar om Kristi per-
son och verk såsom "sedt af onglarne",
lika mycket som "predikadt bland hed-
ningarne1
’
samt "trodt i verlden". 1 Tim.
3: 16. Han omnämner otaliga vittnen,
såväl synliga som osynliga, medvetna om
hvarje moralisk gerning utförd under
Guds styrelse. En ensam styresman
med en enda undersåte, är något som
han aldrig framstält; och denna idé är
äfven så långt från verkligheten, att hvil-
ken tanke än må bära skymten af dess
färg, den dock är en blott illusion. En-
ligt Pauli uppfattning var menniskosläg-
tet i behof af och fann en andra Fa-
der, en Adam som upprättade hvad den
förste omintetgjort. Om denne andre
Fader, märk det väl, säger Paulus ej
att han "var kött," utan han "blef up-
penbar i köttet," 1 Tim. 3: 16; uppen-
bar som Guds Son, gjord tilllikhot med,
.sänd i syndigt ’’kötts liknelse" Kom. 8: 3.
Ehuru han var i köttet var han till tanke
och handling fullkomligt skiljd från syn-
dare, bokstafligen "visste af ingen synd".
2. Cor. 5: 21. Genom dennaandens synd-
frihet bevisade han sig vara Guds Son,
fullt rättfärdigande anspråken på att va-
ra "aftad af den hel. Ande". Men icke
ensamt i lifvet, äfven i döden manife-
sterade han sig såsom Guds Son genom
uppståndelsen från de döda. Rom. 1: 4.
Dessa bevis: helighet i lifvet, makt i
döden, voro dock båda ej ensamt syn-
bara lör menniskan, utan, som vi an-
märkt, sedda af englarne. Den mensk-
liga olydnaden emotsin skapare, är allt-
så en icke blott personlig förbrytelse af
en enda underordnad varelse gentemot
dess öfverman. utan en offentlig vålds-
bragd, ett lagbrott inom ett stort ge-
mensamt samhälle. Utan gensägelse in-
nefattar den i omätlig grad elementer
af personlig orättvisa. Den är ett för-
nekande af den enklaste och dock star-
kaste rättvisa; ett förnekande af tack-
samhet för gränslös välvilja, af vördnad
för det oändligt värdefulla, ett förne-
kande af skänkt och återgäldad kärlek
härrörande af outsäglig godhet, ett för-
nekande af underkastelse för den vis-
dom som icke misstager sig, af förtro-
ende till den sanning som ej kan ljuga.
Det är en direkt förolämpning mot en
välgörare, fader och konung i närvaro
af otaliga skaror de der bero af honom
samt hvilkas karakter och lycka sam-
manhänga med deras jakande till hans
vilja. Men utöfvor denna dess person-
liga sida, har olydnaden äfven sin offent-
liga. Den ådagalägger misstro till en
suverän hvars rättigheter sammanfattas
i en för alla tydlig rättvisa, om hvil-
ken man kan säga att försummas den-
na, äger heller ingen annan rättvisa ba-
sis eller försvar. Den är ett våldföran-
de af den lag som är helig, sann och
god. Den är vidare uppror mot den
auktoritet af hvars styrelse all ordning,
frid, rättvisa och välsignelse beror, är
en kamp mot den allsmäktige. Det är
att gifva ett exempel åt andra, då man
derigenom frestar dem att likaledes emot-
stå den evige konungen; ett exempel
hvilket om det allmänt följdes skulle
göra omintet hvarje rättvis styrelse el-
ler Guds rike på jorden. Derföre är
det långt ifrån att menniskan, då hon
upproriskt reser sig mot Gud, blott skul-
le utöfva en privat handling såsom mel-
lan tvenno personligheter på hvars öm-
sesidiga relationer beror intet mer än
deras öfveronsstämmelse eller icke öf-
verenstämmelse sinsemellan.
Dock är det lättatt iakttaga en punkt
i skapelsohistorien, om t. ex. blott ett
enda, sjelfansvarigt, odödligt väsende
hade kallats till lif. I så fall skulle
intet problem existerat annat än emel-
lan en enda styresman och en enda un-
dersåte. Och ändå hade denna ensam-
ma odödliga tillvaro, utan medvandrare
stående inför den Oandliges, Eviges öga,
nödgats lyda en lag, hafva pligter. Den-
ne endes karakter kunde för hans sty-
resman ej vara en likgiltig sak; ty den
samme var hans skapare. Den vilja som
åstadkommit lians tillvaro, skulle helt
visst äfven velat att han blefve endera
god eller dålig, vis eller dåraktig, lyck-
lig eller olycklig. Denna varelse höjan-
de ur ensamheten sitt öga till sitt lifs
npphofj gifvaren af alla hans törmögou-
heter, kunde icke vara utan Hans lag.
i Och hans lag skulle sjelffallet blifvit:
i "Du skall älska Herren din Gud". 5
iMos. 6: 5. Detta det första af alla bud,
Jstår af evig nödvändighet först — en
:nödvändighet af gudomlig natur — ty
Gud är kärleken; är vidare on rättvi-
sans nödvändighet emellan gifvare och
emottagare, mellan stödjande och bero-
ende, mellan härlighet och möjlighet att
uppskatta härligheten, mellan oändlig
joch begränsad vishet, mellan oberäkne-
Ilig kraft och krafter som åt alla håll
joch i hvarje ögonblick inskränkas. "Du
I skall älska Herren din Gud," blir der-
före nödvändigtvis lagen för hvarje för-
nuftigt väsende för sig, lika väl som
för den hvilken vistas inom samhällen
— en engols lag lika väl som en men-
niskas. (Forts.)
Öfverlåtelse och tro, dessa båda äro lmf-
vudbeståndsdelarne al’ det kristliga lifvet;
att öfverlemna allt ät Jesus och emottaga
allt af honom. De ligga inneslutnai hvar-
andra: öfverlåtelse innefattar förtröstan så-
väl som lydnad.
— Murray.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
