Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF. N:o 19.
4
förföljelse af alla slag. Likväl blomstrai
de.
— Icke ryska församlingar kunna se-1
dan 1879 blifva lagligen erkända, men ftke
de ryska.
jfbäéw ovh
JZommvrdwmi.
Till förebyggande af möjliga miss-
uppfattningar samt för att sätta dem af
våra vänner hvilka icke kunde närvara
vid alliansmötet i H:fors i tillfälle att
ISra känna de åsigter som dervid ut-
talades i fråga om det nya tidnings-
företag, hvartill inbjudningen till aktie-
teckning ingår i dagens nummer, införa
vi ett utförligt referat af diskussio-
nen öfver denna intressanta och vigtiga
punkt, inneslutande Pr ofrigt saken i
vani läsares broderliga intresse, med
erinran att anmälan om aktieteckning så
snart möjligt och senast inom utgån-
gen af denna manad torde insändas an-
tingen till red. häraf, eller till någon
af de i inbjudningen nämnda personer.
Kyrkomötet är slut och af de reak-
tionära tendenser som öfverhufvudtaget
besjälade detsamma, kan man knapt be-
tvifla hurudant omdömet om dess verk-
samhet kommer att blifva. Dock måste
piS samma gång erkännas, att ehu-
ru mötet icke uppfyllt de förhoppnin-
gar man kunnat och velat fästa vi det-
samma, det dock icke aflupit utan vig-
tiga och välsignelserika frukter. Hiträk-
na vi i tVäiiista rummet förslaget om sab-
batshelgdens iakttagande, hvilket kring
kyrkan skall samla alla kristliga rikt-
ningar i landet och som, derest det var-
der lag, utan tvifvel i Herrens hand
blifver ett välsignadt redskap till vårt
folks frid och lycka. Vidare hafva vi
att anteckna de mått och steg som vid-
tagits i afseende å kyrkotuktens för-
bättrande, ett önskning.smal som ligger
alla kyrkans sanna vänner varmt om
hjertat. Måtte blott härvid grundsat-
sen "att hvarje lokalförsamling jemte
sina egna lärare, sjelfve och skriften-
ligt finge handhafva hela kyrkotukten’
tillbörligt beaktas!
Äfven ordnandet af lekmannaverksam-
heten måste, trots de olika känslor med
hvilka det emottagits, dock räknas till
ett framsteg, förtjent af erkännande.
Ordning bör och måste finnas i denna
vigtiga angelägenhet, men man kan blott
hoppas att en sådan förordning, när don
kominer till stånd, skall handliafvas med
denna moderation och helgade urskilj-
ning som härvid är absolut nödvändig
om den icke alldeles skall förfela sitt
syftemål. Och slutligen måste äfven an-
tagandet af de nya evangelii- och psalm-
boksförslagen, med sina skatter af nåd
och sanning, betraktas som ett afgjordt
och löftesrikt framsteg.
Med tacksamhet till Herren måste
således erkännas att kyrkomötet äfven
lcmnat goda, praktiska resultat. Att så
skett länder dock endast Hans kärleks-
fulla styrelse till ära, ehuru väl enhvar
efter sin uppfattning och öfvertygelse,
med bästa krafter sökt befordradet sto-
ra ändamålet; ty vi veta att menni-
skors bästa afsigter genom synd och
brist ofta helt och hållet förfela sitt
mal. Dock har icke heller saknats män
livilka försvarat en friare och med den
kristliga kärleken och rättvisan mera öf-
verensstämmande åskådning. Heder och
tack åt alla dessa, för hvarje varmt och
sant ord de yttrat! De äro i dessa upp-
rörda tider kyrkans bästa värn, ty in-
för deras broderliga kärlek ocli ödmjuka
sinne bryter sig motståndet maktlöst.
Huru ofta finna vi ej i lifvet bekräf-
telse derpå, att vi icke veta huru vi
skola bedja som sig bör (Rom. 8: 26)?
Se här ett färskt exempel. En kär bro-
der i Herren tillskrifver oss att det nya
tidningsföretaget ofta utgjort föremål
för hans tankar och böner samt att han,
förutsatt att Gud dcrtill gifver sin väl-
signelse, väntar mycket godt af det-
samma för hela vart land. En annan
kristendomsbroder bekänner att det skar
honom i lijertat att höra om hela före-
taget, samt att han innerligt bedt Gud
göra det om intet! Och samme Gud
måste höra dessa så olika böner! San-
nerligen hafva vi icke behof af att An-
den manar godt för oss med outsägliga
suckar, da vi sa litet veta huru vi böra
bedja. Och en tröst måste det vara för
oss alla att "för dem som älska Gud
samverkar allt till det bästa", äfven då
vår okunnighet målar allt i svart.
Det har utan tvifvel ådragit sig eni
viss uppmärksamhetatt ehuru församlin-
gen under en månads tid varit lycklig-
gjord med närvaron af ett trettiotalprest-;
män från alla delar af landet, ingen af
dem likväl uppträdt i domkyrkan, med
undantag af det enda tillfälle, en afton-
sång, då prof. Kåbergh predikade. Or-
saken härtill kunna vi icke angifva,;
men torde den möjligen vara tvåfaldig:
dels hafva vederbörande sjelfva icke ut-
talat någon önskan i denna riktning,!
dels har man å andra sidan icke heller
gjort sig angelägen om att begagna till-
fället till ordets förkunnande. Egen-
domligt förefaller det dock att ett så-
dant antal andans män, deribland flero
af kyrkans främste, skola för så lång
tid vistas å en ort utan att församlin-
gén i sin helhet har någon uppbyggel-
se deraf.
Pauli ord i 1 Tim. 4: 16: »Hafakt
uppå läran, förblif deri; ty om du så
gör frälsar du både dig sjelf och dera
som höra dig" sakna ingalunda sin till-
lämpning äfven i våra dagar. Vi kän-
na t. ex. ett tempel i detta land der
nära nog hvarje söndag en af försam-
lingens prester förkunnar en lära så
långt aflägsen från det ord, som allena
förmår göra oss visa till frälsning, som
öster från rester. Ty .omöjligt är att
ett rydbergianskt evangelium, der Kri-
stus upplöser sig till "idealmenniskan",
och Guds Lam, som genom sitt offer
borttager verldens synd, endast blir "en
vacker tanke", kan frälsa själen. Och
dock predikas detta öppet samt med
mångens bifall inom den finska luther-
ska kyrkan, deremellan så rädd om sin
"rena lära"!
Men Herrens Zion måste bättre vår-
da sanningens ord. Nittonde seklets barn
vilja hafva en idealiserad Kristus, men
endast "smärtornas man" skall gifvas
dem; dagens tänkare fordra ett filoso-
fiskt evangelium, men intet sådant evan-
gelium är nederkommet af himmelen; en
tvinande verld begär ett vetenskapligt
kors, men endast Golgatas blodiga träd,
der Jesus i sin egen kropp bär våra
synder, skall ställas framfor henne! Se
och lef! Ty såsom Moses upphöjde or-
men i öknen, så måste ock Mennisko-
nes Son varda upphöjd, på detatt hvar
och en som tror på honom skall icke
förgås utan få evinnerligt lif. (Joh.
3: 14, 15).
Ett tidens tecken är Nya Pressens
uppmaning att, med anledning af dis-
senterlagsfrågans öde, utan uppskof öf-
ver hela landet bilda föreningar för
religionsfrihet, för att genom ströskrif-
ter, samtal, föredrag o. s. v. sprida
kännedom om samt intresse för religions-
frihetens ide’. Vi hoppas inga troende
skola ansluta sig till denna agitation,
om det någonsin kommer derhän, eller
gifva densamma minsta uppmuntran.
Den kristne må gentemot samhället be-
finna sig i hurudana trångmål som helst,
han kan dock aldrig, utan att svika sin
tro, genom hvilken allena seger är ho-
nom tillförsäkrad (1 Joh. 5: 4, 5),
ingå förbund med icke-troende. Sa-
ken har försökts i andra länder, men
med de mest beklagansvärda resultat,
ledande till strid, afund, bitterhet, ochaf-
fall från tron. Martyrkyrkan lärer oss
huru vi häruti böra handla
— hellre
underkasta sig straffet än låta fråntaga
sig den frihet hvarmed Kristus gjort oss
frie. Ty det ges en punkt der man
mera måste lyda Gud än menniskor.
Frågan om bildandet af en mission
för finnarne i Sibirien kan väl numera,
sedan intresset för saken börjat väckas,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
