Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRO och LIF.
N:o 12. 7
han mild i sina omdömen om andra
kyrkosamfund, t. o. m. om mystiker
och teosofer, och detta, ehuru han för
egen del fasthöll den lutherska bekän-
nelsen. "Vår Herre Kristus’, yttrade
han, "vore i sanning en fattig konung
om allenast ortodoxa lutheraner kunde
blifva saliga". "Om vi evangeliske i
vårt lif bevisa den oss anförtrodda san-
ningen, och de irrlärige ville tjena Gud
efter måttet af .sin kunskap, så skulle
vi nog blifva ense i vår tro". Huru
djup insigt han egde om en kristlig
allians, vittnar hans åsigt om den lu-
therska och reformerta kyrkans ställ-
ning till hvarandra. Han ansåg nem-
ligen, att om ock en förening icke vore
möjlig dem emellan, så skulle man dock
(irkänna hvarandra såsom bröder och
hålla gemonsam gudstjenst med hvar-
andra utan åtskilnad, men låta hvar
och en fira kommunionen för sig. —
Spenor sjelf var så befåstad i den lu-
therska läran, att han hellre ville låta
lifvet än vikaen fingersbredd från henne,
men hans lärjungar, pietiaterna, voro
i allmänhet icke lika sadelfasta i sin
bekännelse. Tvärtom tillmätte de lä-
ran snart nog ett försvinnande litet
värde, hvaremot ett dygdigt lif ansågs
vara nästan allt i allom. Följden hiiraf
var, att, under det pietisterne mer och
mer blefvo främmande för den lutherska
kyrkans ortodoxa tro, de deremot trädde
i nära förbindelse med vederdöparo, teo-
sofer, mystiker och libertinistiske svär-
mare. Piotismens allianssinne fick så-
lunda en mycket betänklig karaktor.
—
Hvad Spener var för den lutherska kyr-
kan, det var Labadie (f 1674) för
den reformerta. I enlighet mod do
spenerska "collegia pietatis", bildade äf-
ven Labadies anhängare en separerad
församling, som icke längre kallade sig
reformert, utan evangelisk, och hvars
medlemmar icke förpligtade sig till några
symbola, utan blott till Guds ord.
Piotismen åstadkorn egentligen icke,
lika litet som synkrotismen gjorde det,
något praktiskt i alliansväg. Detta gjor-
de så myckot mer filippisinens fjorde
utvecklingsform, herrnhutismen. Här
träder oss till möte den märkvärdige
grofve Nikolaus Ludvig von Zinzen-
dorf (f 1760). Han har förverkligat
livad Kalixtus och Spener uttalat så-
som teorier. Uppfostrad i det franc-
keska podagogiet i Halle, blef han re- j
dan i barndomen förtrogen med det pie-!
listiska ;isk;idningssiittet. Särdeles vig-
tig för Zinzendorfs framtid var ock en
vidsträckt utrikosresa, hvilken han ännu
’
såsom yngling förotog och hvarunder
han blof i tillfälle att umgås med lärde
och fromme män af skilda kyrkosam-
fund. Don unge grefvon kände lifligt
Bin gemenskap med desse män gonom
lifvet i Kristus Jesus, ehuru deras lä-
roåskildningar voro mycket olika. Allt
detta stadgade hos honom den föresat-
sen att grunda en förening, som skulle
utgöras af själar, hvilka älskade Je-
sus, något som redan innelåg i Spe-
ners collegia. Och här mötte honom
Guds skickelse på halfva vägen. Det
är nämdt (111 kap.), att de böhmiska
bröderna vid slutet af medeltiden blefvo
en plantgård för allianssinnet. Om-
kring åren 1496 och 1498 reste deras
utskickade omkring öfver allt icke blott
i de vesteuropeiska länderna, utan äf-
ven i Ryssland, Turkiet, Egypten och
vestra Asien, för att allestädes uppsöka
medbröder i tron på Kristus Jesus och
med dem ingå i alliansförhållande. Vi-
dare har omtalats, huru de år 1570
ingingo kärleksförbundet i Sendomir
med andra protestantiska denominatio-
ner. Alltfort lefde allianssinnet hos
brödraförsamlingen, och såsom repre-
sentanter deraf uppträdde på ett akt-
ningsvärdt sätt ibland dem deras tju-
gonde och siste biskop Amos Kome-
nius (f 1690) samt en annan lärd Da-
niel Jablonsky. Efter 30:åriga kriget
hade bröderna det mycket svårt, och
1722 infann sig en delegation från dem
hos Zinzendorf med anhållan, det han
måtte gifva en fristad åt den lands-
flyktiga församlingen. Zinzendorf an-
såg med glädje detta vara det rätta till-
fället för honom att förverkliga sina
planer om bildandet af en ’’brunnför-
samling, ur hvilken den i otro för-
sjunkna verlden åter kunde vattnas".
Så uppstod församlingen i Hermhut,
till hvilken snart äfven medlemmar af
luthersk och reformert bekännelse slöto
sig. Zinzendorf umgicks med tankar,
att inbjuda äfven katoliker till denna
"brunnförgamling", men måste snart
uppgifva denna plan. Det dröjde dock
ej länge, förr än tvedrägten mellan
olika läromeningar hotade att spränga
den unga församlingen i sin begyn-
nelse. Men Zinzendorf lyckades 1727
dock stadga den s. k. nya brödraför-
samlingen, som för egen del ej upp-
stälde någon skild bekännelse, men
medgaf de lutherska, reformerta och
böhmiska bekännelserna såsom lika be-
rättigade lärotroper. Det som således
besjälar denna församling, är icke be-
kännelsen, utan det nya lifvet i Kri-
stus. Och hela den nya brödraförsam-
lingens historia, dess utmärkta sam-
|fundsordning och anda, dess utom-
Iordentliga uppoffringar för missionen,
dess fridsamma hållning gentemot an-
dra kristna samfund, tala ett oveder-
läggligt språk till förmån såväl för den-
na fåtaliga församling som för hela alli-
anssaken. Herrnhutarsamfundet bär vis-
serligen derjemte en unionistisk karak-
ter i likhet med den nuvarande preus-
siska kyrkan, men skilnaden är likväl
stor: föreningsbandet är här icke ett
kungligt kabinettsorder eller en genom
yttre påtryckning införd kyrkoagenda,
utan lifvet i Gud och kärleken till den
korsfäste. Dessutom bör betänkas, att
i en frikyrka, såsom den herrnhutiska,
unionen lättare kan bestå vid sidan af
alliansen, utan att väsentligen förändra
dess karakter, då deremot i en stats-
kyrka unionen lättare uppslukar allian-
sen. —- Herrnhutismens motsvarighet
inom den reformerta kyrkan är metodis-
men, som framträdde i England 1739.
Dess stiftare var John Wessley (f
1791). Lika litet som herrnhutarne
hafva metodisterna någon egen bekän-
nelse, utan deras uppgift är att samla
och vårda troende själar utan afseende
till hvilken bekännelse de höra.
Den kristendomsfiendskap, som i slu-
tet af förra och i början af detta år-
hundrade genomgick Europa och som i
franska revolutionen fick ett så hemskt
uttryck, verkade en närmare samman-
slutning mellan de troende af olika kyr-
kor. Under revolutionens stormar såg
det för en stund, men beklagligtvis blott
för en stund, i Frankrike ut som skulle
katoliken räcka ut sin hand åt janse-
nisten och protestanten. Af längre var-
aktighet voro de religiösa vänskapskret-
sar, som samtidigt bildade sig i Tysk-
land mellan bekännare af kristenhetens
alla hufvudkyrkor och hvilkas förnäm-
sta ledare voro: furstinnan Galizin,
grefve Stolberg, biskop Sailer (kato-
liker), Jung-Stilling, Lavater (refor-
merte), Hamann och Claudius från
Wandsbeck (lutheraner). Hvilken an-
da det rådde i dessa kretsar, framgår
af Stolbergs erkännande: "i Luther vär-
derar jag icke blott en af de största an-
dar, som någonsin lefvat, utan äfven
on i alla skiften stor religiös person-
lighet, hvarför jag icke vill lyfta en
enda sten emot honom". "Den, som
älskar Kristus", säger Lavater, "är en
kristen, han må då vara jesuit eller
akatolik, förnuftshjelte eller svärmare".
— Ett vida vägnar märkvärdigare för-
bund mot tidens otro var den he-
liga alliansen, som afslöts i Paris den
25 september 1815 mellan kejsarene
Alexander 1 af Ryssland och Frans
II af Österrike samt konung Fredrik
Wilhelm Til af Preussen. Det var
den ryska friherrinnan Juliana von
Kriidener, som lyckades så vinna den
förstnämde fursten för företaget, att
han satte sig i spetsen för detsamma
och med egen hand nedskref utkastet
till allianstraktaten. Häri förbundo sig
de tre furstame, som hvar och en re-
presenterade olika konfossioner, ibland
annat att betrakta sig såsom medlem-
mar af en och samma kristna menig-
het, hvars gemensamma öfverhufvud in-
gen annan än Jesus Kristus sjelf skull#
vara. Denna allians, hvilken visserli-
gen en satanisk statsklokhet snart för-
vandlade från välsignelse till förban-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
