Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med Ryssland och Österrike, upptogos med ökad ifver, sedan en af utskottets
egna medlemmar, major Malkolm Sinclair, afgått i en hemlig beskickning till
Stambul, och såsom betalning for Karl XII:s skulder afsändes dit
krigsfomö-denheter. Utskottets ordförande, landtmarskalken, böljade — med rådets och
kanslikollegiets uteslutande — underhandlingar med franska sändebudet, och
ett tioårigt subsidieförbund med Frankrike afslöts den 30 oktober (10
november) 1738. Mot £ngland, hvars tvetydiga uppförande 1719—1721 ännu
ej hunnit glömmas i Sverige och som särskildt var föremål för de gamla
hol-steinames hat, antog deremot utskottet med anledning af en mellan det
svenska och’ engelska ostindiska kompaniet uppkommen tvist en så utmanande
hållning, att ett fredsbrott nästan syntes förestå.
Alla dessa åtgärder hade verkstälts på ett egenmäktigt sätt med
åsidosättande af all regeringens myndighet. De inneburo äfven ett fullständigt
kullkastande äf de grundsatser, som Horn under sin politiska bana följt. Ett
omedelbart angrepp på honom Hade hattarne ej vågat. Vördnaden for hans
person bjöd dem att få honom aflägsnad, innan det stora anfallet mot rådet böljade.
Den sjutiofyraårige statsmannen gick deras önskan till möte och inlemnade den
18 december 1738 sin afskedsansökan. Den bifölls af stånden, som läto
honom for återstående delen af sin lifstid behålla sin rang och sin lön. Från
1705 till 1738, en hel mansålder, hade Arvid Horn då innehaft en plats i
svenska rådet. I 28 år, från 1710, hade han med endast ett kort uppehåll
beklädt kanslipresidentsplatsen. Vid tre riksdagar hade han fört
landt-marskalksstafven. Från midten af 1720-talet till sitt afträdande från den
politiska skådeplatsen kan han betraktas såsom Sveriges verklige regent, och
under denna tid hade riket fått åtnjuta inre och yttre ro och folket ej blott
återhemtat sig från de svåraste olyckor hvaraf det någonsin hemsökts, utan
ock böijat ernå en förut okänd materiel utveckling. Få statsmän kunna
uppvisa en dylik lifsgerning, och om Arvid Horn också ej höjer sig till samma
storhet som en Axel Oxenstjerna, förtjenar han dock att nämnas vid dennes
sida. Såsom en brist i hans statsmannavishet kan väl anföras, att han ej
förutsåg de faror, som framdeles utvecklade sig ur en oinskränkt
ständer-regering, men härutinnan delade han blott den uppfattning, som enväldets
olyckor framkallat hos hela hans samtid i Sverige. Den frihet han älskade
var dock ej en folkdömets. Högadeln, nämligen den återstod af en genom
jordrikedom sjelfständig sådan som räddats undan reduktionens störtflod, var den
samhällsklass, han företrädesvis gynnade och som syntes honom vara den bäste
bäraren af samhällsmakten. Sjelf tillhörde han likväl ursprungligen ej denna
klass; från en anspråkslös ställning hade han endast genom egen duglighet
och viljekraft banat sig väg till de högsta värdigheter, men både hans
naturliga skaplynne och hans giftermål gjorde honom snart till aristokrat. Det
oak-tadt visade han sig såsom statsman ofta mindre ledd af småaktiga
ståndsför-domar än den lågadliga flock, som efter honom kom till styret. Hvad hans
utländska politik angår var den i allo fosterländsk, och allra minst förtjenar
han anklagelsen att till förmån för andra makter hafva åsidosatt sitt land»
Sverige* historia. V.
Gofogle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
