Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hus’ och Yillebrands väffvade regementen begåfvo sig Yid första anfallet fegt på
flykten. Dalkarlarne och Södermanlands regemente rasade deremot med blind
oförvägenhet mot ryssarne, kastade dem tillbaka och eröfrade deras artilleri,
under det att Vesterbottens regemente, anfallet från alla sidor, kämpade med
okuflig tapperhet, hållande stånd, äfven sedan alla dess officerare stupat.
Yran-gel, som sjelf visat mycken personlig tapperhet i striden, sökte na samla de
trupper som ännu höllo stånd for att med dem anträda ett ordnadt återtåg till
staden, men han träffades då af en kula i armen och tYingades att genast
be-gifva sig till staden, dit hären snart följde efter i oordning. De tappra
ve-sterbottningame marscherade i sluten trupp från slagfältet, då fienden
aktningsfullt lemnade dem fri väg. Villmanstrand stormades på aftonen af
ryssarne, intogs och utplundrades samt blef dagen derpå uppbräudt. Ryssarne
uppgåfvo sina förluster till 500 döda och 1 800 sårade; svenskarne förlorade
vid pass 1000 i döda och 1 250 fångar. Bland de senare befann sig Yrangel.
Först den 23 augusti 1741 på morgonen hade Buddenbrock hunnit aftåga.
Under vägen natten efter slaget fick han underrättelse om dettas utgång och
återvände då till lägret vid Qvarnby. Dit ankom nu Levenhaupt den 3
september, några dagar efter slaget. Ryssarne, för svaga att fullfölja de
framgångar, de vunnit i följd af de svenska anförarnes vårdslöshet och
oför-sigtighet och de finska regementenas feghet, återvände efter ett par dagar
till sitt läger i trakten af Viborg.
Yid den svenska flottan hade krigspartiet ej utan skäl fast lysande
förhoppningar. Den befann sig i ett utmärkt skick och anfördes af en
duglig sjöman, vice amiralen Tomas von Rajalin, under det att den ryska
flottan sedau tsar Peters tid råkat i fullkomligt förfall. Skärgårdsflottan låg
vid Kuorsalo mellan Fredrikshamn och ryska gränsen, den stora flottan vid
Aspö längre ut i Finska viken; den ryska flottan vågade ej visa sig ute i
sjön. Men den svenska flottan blef snart angripen af en svårare fiende, dä
en härjande farsot böljade visa sig redan i slutet af juni och snart grep
omkring sig med sådan våldsamhet, att alla försök till verksamhet hos flottan
förlamades. Dåliga anordningar voro skulden till farsoten, för hvilken
be-fälhafvaren sjelf den 4 september föll ett offer. Hans efterträdare, Sjöstjerna,
måste begifva sig hem med en del af fartygen, och slutligen fick hela flottan
under Cronliavens betal återvända till Karlskrona i slutet af oktober.
Levenhaupt hade då, sedan förstärkningar ankommit från Sverige, nära
16 000 man krigsdugligt folk samlade; men ehuru den styrka ryssarne samlat
i viborgstrakten ej var större, låg han dock fortfarande en tid stilla i lägret
vid Qvarnby. Delvis berodde denna overksamhet på de allt jemt usla
anstalterna för härens underhåll, men äfven andra orsaker bidrogo till att förlama
hans handlingskraft. Under kriget pågingo underhandlingar med Elisabet och
de missnöjde i Ryssland, hvilka önskade, att hertig Karl Peter Ulrich, den nu
trettenårige sonen till Karl Fredrik af Holstein och dotterson till Peter den
store, skulle åtfölja svenska hären vid dess infall i Ryssland. Men när de
makt-hafvande i Sverige skulle fatta det afgörande beslutet i denna fråga, ryggade de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
