Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamle arffiende, och då kejsarinnan Elisabet redan förut befann sig i förbund
med Österrike, men i spändt förhållande till konung Friedrich, blefvo nu
äfven Ryssland och Frankrike yänner. Så förbereddes ett stort anfallsförbund
mot Preussen, men innan det ännu fullt hunnit komma till stånd, skyndade
Friedrich att genom ett infall i Sachsen förekomma sina fiender (augusti 1756).
Följden häraf blef emellertid, att ej blott de tre ofv^n nämda makterna, utan
äfven det tyska riket förklarade fredstöraren krig. Att konung Friedrich
skulle kunna motstå så många mäktiga fiender föreföll föga troligt, och om
Sverige förenade sig med dessa, syntes derför god utsigt till ett lättvunnet
byte vara för handen. En dylik ’utsigt öfverensstämde allt för mycket med
hela andan af hattarnes statskonst, för att de länge skulle kunna motstå dess
lockelser. Visserligen skulle Sverige härigenom nödgas göra gemensam sak
med den makt, hvars bekämpande hattarne hittills framstält såsom den högsta
uppgiften för en fosterländsk statskonst, men då Frankrike, hvars vänskap
bildade sjelfva hörnstenen i deras politiska bygnad, ’försonat sig med Ryssland,
blef ett dylikt steg äfven mindre motbjudande för dess svenske vapendragare.
Dessutom hade man ju äfven gamla oförrätter att hämnas på Preussen, och
ej minst lockande var möjligheten att genom »nung Friedrichs
förödmjukande kunna tillfoga det svenska hofvet och isynnerhet Lovisa Ulrika ett
nytt nederlag. Ja, t;\\ och med det, som ’ mest bort af hålla från alla vidt
utseende företag, eller förvirringen i det svenska penningväsendet, var för
partiet blott en ytterligare eggelse att inlåta sig i kriget, emedan den
förtjusning, som en ärofull fred sannolikt skulle uppväcka bland folket, syntes
erbjuda det bästa medlet att leda uppmärksamheten från de inre
missförhållandena och att afvända alla obehagliga efterräkningar.
Medan kriget blott var ett sjökrig mellan Frankrike och England, hade
hattpartiet ännu visat sig ovanligt fredfäfdigt. I början af år 1756 hade
sekreta utskottet ansett, att e$t fritt folks naturligaste system vore att
söka befästa freden, samt låtit regeringen afsluta ett fördrag med
Danmark, syftande på neutralitetens upprätthållande. Men knapt nalkades
krigs-bullret Europas fastland, förrän sekreta utskottet gaf regeringen i uppdrag att,
med anledning af tidsomständigheterna »lämpa utvägarna derhän, att rikets
anseende, förkofran och tillväxt derigenom kunde erhållas». Länge dröjde det ej
heller, innan rådet trodde sig hafva funnet ett tillfälle att utån synnerligt
äfven-tyr göra de europeiska förvecklingarna fruktbringande för Sverige. Frankrike
och Österrike önskade nämligen Sveriges medverkan för att lugna de farhågor,
som deras förbund uppväckt inom det protestantiska Tyskland, och begärde af
denna anledning kort efter riksdagens slut, att den svenska regeringen skulle
afgifva en förklaring mot konungen af Preussen, hvilken genom sitt infall i
Sachsen ansågs hafva brutit den af Sverige garanterade westfaliska freden.
Utan synnerligt betänkande gaf det svenska rådet sitt samtycke härtill (den
13 december 1756), men fordrade i stället, att Frankrike och Österrike skulle
garantera Sveriges besittningar i Pommern enligt 1720 års fred samt förbinda
sig att, om riket genom denna förklaring invecklades i krig med Preussen, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
